Det har bara gått några minuter sedan jag läste den allra sista raden i Martin Amis nya roman, The pregnant widow.
Det här hände precis innan almanackan just skulle brista ut i ännu en Alla hjärtans dag.
I mitten av 80-talet älskade jag Martin Amis mer än livet självt. Jag var så besatt av honom som man bara kan bli när man för första gången i livet konfronteras med en författare som man i sina ensamt tonåriga dagdrömmar och ögonblick av revanschlystet storhetsvansinne inbillar sig att man kommer att bli en karbonkopia av när man blir vuxen.
Jag ville vara Martin Amis, tänka som han, gestikulera med en cigarett som Amis, bära en nedärvd kostym lika nonchalant och konstruera meningar lika fulländade som de i romanen Money.
En vacker dag skulle jag lyckas ställa mig själv lika gudalikt högt ovanför läsaren för att i tredje person – som Amis i London Fields – med humor och djupaste självironi förkunna domar över karaktärerna som skulle framstå som sanningar om mina läsare.
Problemet var bara att jag inte hade några läsare.
Långt efter att jag förlorade intresset för Amis fiktion – hans briljanta självbiografi Experience var ett lysande undantag – förblev han en idol på gamla meriter. För det han betydde för mig för nästan ett kvarts sekel sedan kunde ingen ta ifrån honom. Inte ens han själv när han ägnar all sin vakna tid åt att trassla sig in och ur märkliga teorier om det muslimska hotet.
Men The pregnant widow såg jag ju verkligen fram emot.
En soldrucken sexkomedi i Medelhavsmiljö där Amis redan på första sidan lägger armen kring mina axlar och tar mig åt sidan för att pedagogiskt förklara sina grandiosa ambitioner med romanen.
Och så läser jag. Jag åker med. Låter mig förföras tills jag stryker under spridda gudomliga formuleringar. Men jag känner absolut ingenting.
Det är inte dåligt. Det är inte ens speciellt pinsamt, vilket så ofta brukar vara fallet med manliga författare över 60 som maniskt börjar väva ihop ymniga sexscener med rättshaverism.
Min ungdoms förebild har bara inget speciellt att säga mig. Om han inte har det alls längre eller om det bara är just nu vet jag inte. Men vad jag vet är att jag inte blir berörd, tänker bara efter varje kapitel på hur kärlekslöst det är.
Hur smarta teorier och perfekta formuleringar blott blir tomma när de inte står på ett fundament av kärlek. Eller kärlekstörst.
Och det är faktiskt möjligt att den insikten hade gått mig spårlöst förbi om det inte vore för det faktum att varje skyltfönster inför Alla hjärtans dag hade fyllts av gigantiska röda hjärtan. Omöjliga att undgå och så lätta att avfärda som cyniska. Men lik förbannat en påminnelse om varför de flesta av oss fortsätter att orka gå upp på morgnarna
Andres Lokko är krönikör i Svenska Dagbladet.
