Den engelske matematikern Alan Turing var en av 1900-talets främsta och mest egensinniga tänkare. Han skapade den första datorn. Han drömde om en framtid med kreativa maskiner och artificiell intelligens. Han knäckte nazisternas enigmakoder, vilket förkortade kriget och förändrade historien. Men Turings arbete för den brittiska staten var alltför hemligt för att han skulle få något offentligt erkännande för sina insatser. Istället blev han ett offer för 50-talets paranoida jakt på kommunister och homosexuella.

1952 rapporterade han ett inbrott till polisen och råkade då avslöja att han hade en pojkvän. Polisen struntade i inbrottet och grep Turing för ”grov sedeslöshet”. Han ställdes inför rätta och dömdes att genomgå en förödmjukande behandling med östrogen, och då han sågs som en säkerhetsrisk fråntogs han dessutom rätten att arbeta vidare med sina forskningsprojekt. En junikväll två år senare doppade han ett äpple i cyanid och tog sitt eget liv.

Om Turing, hans tankar och hans tid handlar David Lagercrantz dokumentärroman Syndafall i Wilmslow . Det är inte första gången en författare ser den skönlitterära potentialen i historien om forcerandet av enigmakoden – Robert Harris ”Enigma” (1995) och Neal Stephensons ”Cryptonomicon” (1999) är bara två exempel. Och för den som vill fördjupa sig i Turings liv och verk finns ett par utmärkta biografier att tillgå.

Men Lagercrantz gör något nytt och eget av materialet. ”Syndafall i Wilmslow” är en mångbottnad och medryckande blandning av thriller, idéhistoria, populärvetenskap och psykologisk roman, och lyckas vara både lärorik och spännande på en och samma gång. Den är också en fängslande skildring av en märklig tid och ett rungande försvar för människors rätt att både vara och tänka annorlunda.

Berättelsen om Alan Turings liv är förstås en fascinerande historia i sig, men Lagercrantz väljer listigt att berätta den liksom från sidan om. Romanens huvudperson är en ung kriminalpolis, Leonard Corell, som sätts att utreda Turings självmord. Fallet väcker Corells egna stäckta drömmar om en tillvaro i matematikens tjänst till liv. Han börjar nysta i det och närmar sig sakta men säkert de statshemligheter och sekretessbelagda uppgifter som matematikern tog med sig i döden, och snart har han den brittiska säkerhetstjänsten i hälarna.

Corell är en motsägelsefull och komplicerad gestalt, driven lika mycket av underlägsenhetskomplex och rädsla som av självsäkerhet och mod. På ett sätt kan han sägas personifiera de paradoxer och oavgörbara satser inom matematiken som utgör ett av romanens underliggande teman. Lagercrantz lotsar läsaren genom i grunden ganska invecklade resonemang och teorier, men han gör det på ett så lättsamt och underhållande sätt att de slinker ned av bara farten. Dialogerna tyngs visserligen stundtals av lite för mycket faktaredovisande, och romanen hade klarat sig utmärkt utan den korta epilogen, som har alltför mycket av slutet gott, allting gott över sig.

Men i övrigt är ”Syndafall i Wilmslow” bara att rekommendera. En polisthriller som gör sin läsare lite smartare och lite mer allmänbildad – sådant är vi inte bortskämda med.