De riktigt roliga är inte rädda för allvaret. Det gäller Hanna Hellquist. Leif GW Persson. Det gäller Danne och Bleckan, de drastiska Högdalentatuerarna i SVT:s serie om Salong betong. Och det gäller Kakan Hermansson, också hon aktuell med ett eget program i SVT.

Kakan Hermansson (hon hälsar som ”Karin” på mobilsvaret, men det är Kakan alla säger) är dj, masterstudent på Konstfack, radikalfeminist och sedan några veckor också programledare för Kaka på Kaka. En talkshow i kvartslånga episoder som hör till det mest underhållande man kan hitta i svensk tv just nu. I premiäravsnittet bråkar hon om humor, och skor, och stil, med David Batra. I ett annat gör hennes kollega Julia Frej en musikalisk tolkning av den gästande unge moderate riksdagsledamoten Anton Abeles politik. Stämningen är en sällsynt hårt polariserad kombination av rå och hjärtlig.

–Vi vill absolut inte göra en Skavlan till. Men jag vill ju inte att någon ska gå från min arbetsplats och känna sig ledsen och missnöjd. Det är en avvägning, säger Kakan Hermansson.

Kakan Hermansson växte upp i Lund, men inte i en utpräglat akademisk miljö. Modern arbetar som undersköterska, fadern var först mentalskötare men läste sedan teologi. Feminist blev hon redan i mellanstadiet, förbannad över insikten att det hon fick kvarsittning för sågs som helt normalt för killarna i klassen.

I sin konst arbetar Kakan Hermansson med frågor kring kön, klass och sexualitet. På både Konstfack och hiphopklubbar har hon till exempel arrangerat nagelkonstträffar som ett led i sitt masterarbete.

–Nagelkonst är ett ickeerkänt konstområde på samma sätt som konsthantverk var tidigare. Något som kvinnor gör, för andra kvinnor.

Vilken roll har mediejobben för dig som konstnär, är det en del av samma projekt?

–Jag har uppfattat det som två helt skilda saker. Som att tv är något jag gör, också. När vi gjorde Locash för ZTV gjorde vi aldrig någon grej av att jag är lesbisk, till exempel. Men nu lutar jag mer åt att det hänger ihop. Även om jag så klart inte kan vara lika politisk i SVT som jag är i min konst.

I fjol fick Kakan Hermansson en adhd-diagnos. Det var hon själv som föreslog utredningen, efter att länge ha känt att något var fel. Diagnosen gjorde att många bitar föll på plats, säger hon. Det var en förklaring till uppväxtens utanförskap, otåligheten och närheten till utbrändhet och depression. Tonåren var tuffa på flera sätt. Medan hon ännu gick i gymnasiet gick flera unga nära henne, både kusiner och vänner, bort. Och när Kakan var 18 och hennes lillasyster Kikki var 14 fick Kikki cancer.

–Jag har alltid varit jätteutåtriktad. Kikki hade toppbetyg, men var tyst, inne i sin värld. När hon blev frisk blev vi mer lika. Eller: Hon blev mer som jag. Nu läser hon genusvetarprogrammet i Lund. Hon är världens coolaste person.

Hur påverkade det dig att hon blev sjuk?

–Allt det som hände gjorde att vi kom varandra väldigt nära i familjen. Vi pratar med varandra. Det har varit fantastiskt på det sättet. Men jag har varit otroligt hypokondrisk också, gått till läkare hur många gånger som helst.

Har det gjort dig modig också? Att små saker blivit oviktiga?

–Att jag är modig har nog inte främst med det att göra, utan med min barndom överlag. Men länge tyckte jag att folk var töntiga när de grät för att de gjort slut. ”Så vadå, det är inte någon som har dött”, var min reaktion. Min referens var att någon skulle dö, hela, hela tiden.

–Men jag vet själv hur det är när man gör slut med sin flickvän. Man vill bara dö. Och alla har inte samma referenser. Jag kan inte döma folk på det sättet.