Kanske har återinstallerade festivalchefen Alberto Barbera haft lite tur i att just rätt slags filmer varit klara i tid. Att antalet bidrag, i år en dryg femtedel färre jämfört med de senaste upplagorna, har gett balans ska däremot tillskrivas den nya ledningen. Venedig är åter igen på väg att bli den ”mänskliga” filmfestivalen i topptrion ihop med Berlin och Cannes, båda betydligt mera stojiga men också med en infrastruktur som tillåter sådan aktivitet bättre än vad det kultiverat patinerade Lido di Venezia gör.

Jämvikt råder även på kritikerbarometern tillägnad årets tävling. Få givna favoriter, men heller inget bidrag som inte fått höga betyg. Super-auteurerna Paul Thomas Anderson och Terrence Malick, två av kompromisslös Kubrick-kaliber, har dock väckt särskilt intresse. Andersons tekniskt svindlande innovativa ”The Master” är ett epos om mötet mellan en hemvänd, ärrad soldat och en sektledare av scientologityp under de amerikanska efterkrigsåren. Här finns två favoriter till skådespelarpriset i Joaquin Phoenix, lika nervig som Daniel Day Lewis i ”There will be blood”, och, kanske främst i år, Philip Seymour Hoffman i en roll som Orson Welles hade kunnat göra – men knappast bättre.

Årets Malick – den så sparsmakade regissören släppte ju sin förra film ”The Tree of Life” redan ifjol – ”To the wonder” fokuserar på en ung europeisk kvinna (Olga Kurylenko, vars voiceover flödar ändlöst) som följer sin amerikanske pojkvän (en nästan ordlös Ben Affleck) till USA, där kärleken utsätts för prövningar. Mer än vanligt delar Malick lägren. Existentiellt-religiöst flum eller poetisk impressionism, det är frågan. Unik, total integritet, det är tveklöst. Däremot lyste den erotiska frispråkighet som det först ryktats om helt med sin frånvaro.

Erotisk spänning och Brian De Palma är ett genom åren strävsamt par. I ”Passion” låter De Palma Rachel McAdams och Noomi Rapace spela raffinerat skruvad bitchpingpong i ett drama om makt, bedrägeri, rysansvärd död och lite kinksex. Man förstår ganska snabbt valet av Rapace i en roll som kanske har vissa salanderska drag. Allt bygger på en nyinspelning av franska filmen ”Crime d’amour” men har tillräckligt med Hitchockstölder för att De Palma ska få kalla den sin egen.

Ett par skandaler har också hunnits med, med katolsk-reaktionära protester som följd. Att Ulrich Seidl skulle röra upp med del två i sin ”Tro, hopp & kärlek”-trilogi, betitlad ”Paradies: Glaube” och tillägnad tron var väntat. I centrum står röntgensköterskan Anna Marie – Maria Hofstätter i bästa skådespelerskeklass – som i bisarra, typiskt ”Seidlska” tablåer hänger sig åt kristen renlevnad. Diverse självgissel tillhör dagordningen och när gravt undertryckt sexualitet pockar på kan ett krucifix plötsligt komma till lite otraditionell användning för vår redliga flagellant… Jo, även Seidl delar lägren. Annars vore han nog besviken.

Kravallpoliser kom det i onsdags kväll, till galapremiär på Marco Bellocchios ”Bella addormentata”, en film som hårdbevakats i hemlandets medier de senaste månaderna. Temat är dödshjälp och bakgrunden fallet Eluana Englaro, som 2009 tilläts somna in efter 17 års permanent koma. Att det skedde på laglig väg hindrade inte en smärre politisk kris och ett katolskt ramaskri.

Demonstranter, till stor del i övre medelåldern, delade ut flygblad med texten ”Bellocchio har dödat Eluana för andra gången” och polisen tog det lugnt. Kanske borde demonstranterna först ha sett filmen, som nyktert och via helt fiktiva personer söker att se saken från olika håll. Bellocchio har gjort en bitvis gripande och alltid välspelad film (särskilt Isabelle Huppert och Toni Servillo lyser). En klar kandidat till Guldlejonet, som Italien nog också borde anmäla som Oscarbidrag.