Sju år efter Knutbydramat, då en barnflicka i en filadelfiaförsamling påverkades av pastorn att döda dennes fru och skottskada en annan församlingsmedlem, är det fortfarande oklart vad som ledde fram till själva händelsen. Hur kunde en ung kvinna få för sig att hon hade Guds uppdrag att ”hjälpa offren hem”? Församlingen avslöjades snart som en ormgrop av erotiska förvecklingar, men det krävs mer än sexuell upphetsning för att förvandlas till mördare,.
Gåtan kvarstår, och den lockar Elisabeth Hjorth. Hon debuterade 2008 med ”Kärnfamiljen”, en samling prosalyrik om en gemenskap där närhet är granne med instängdhet, ömhet med ägandebegär. Även i den roman Hjorth idag ger ut är konflikten mellan jagets behov och kollektivets krav bärande, men perspektivet har smalnat. Där diktsamlingen pendlade mellan hemmets härd och världens konflikthärdar, utspelar sig ”Hängivelsen” i slutna sällskap, familjens, församlingens och mentalsjukhusets. Och trycket stiger till explosionspunkten.
Berättaren, en ung kvinna, försöker i efterhand rekonstruera de många små steg som ledde henne fram till katastrofen. Hon skildrar sig själv i tredje person, som vore hon en annan, det tar många sidor innan hon framträder som ett jag, och då är hon redan i den psykiatriska vårdens rum. Cecilia, som hon heter, har vuxit upp som enda barn i en kristen familj, mamman dör tidigt, pappan är innesluten i sig själv. Cecilia längtar efter förvandling, efter hänryckning. Hon söker sig till en bibelskola och blir därefter medlem i en församling på den skånska landsbygden. Den leds av en kvinna som styr medlemmarna med en makt som verkar ända in i det mest privata. Parallellerna till Knutby är uppenbara, ljudet av skotten därifrån tränger också ända in till den skånska församlingen.
Men ”Hängivelsen” är inget försök att göra fiktion av ett rättsfall, den är på jakt efter en större sanning än så. Den handlar om vart längtan kan leda en försvarslös människa om hon hamnar i fel sammanhang. Längtan efter att uppgå i något större, en meningsfull uppgift, en kärlek som förändrar världen, är något många kan ha haft. Elisabeth Hjorth fångar känsligt och lojalt den unga människans osäkerhet och mottaglighet för andras manipulationer. På ett imponerande vis lyckas hon följa sin huvudperson genom bibelskola och församlingsliv utan att betrakta henne med efterklok blick. Berättaren lägger inte till rätta, förklarar inte Cecilia som ett exemplariskt fall i en historia om hur sekter kan driva sina medlemmar till otänkbara handlingar. I stället lever berättelsen sig in i Cecilias värld, målar den på en poetisk prosa som låter varje detalj framträda i ett självklart ljus.
Inlevelsen smittar av sig, berättelsen visar utan att försöka bevisa att det inte är Cecilias tro som leder henne vilse, och inte hennes barndom som förklarar hennes vägval. Det finns inga enkla svar, inga patentlösningar, men en sak står klar: det är den som utnyttjar sin egen dragningskraft och andras längtan för egna syften som bär skulden, inte flickor eller unga kvinnor som håller i vapnet.
Vad som faktiskt sker i ”Hängivelsen” är dock oklart, mot slutet av berättelsen glider fantasi och verklighet ihop, ett mordvapen skymtar men upplösningen uteblir. Elisabeth Hjorth är mån om att inte knyta ihop alla trådar, utan lämnar åt oss att fylla i luckorna.
Ett mönster har ändå framträtt: Cecilia är värnlös så länge hon förminskar sig själv i sin jakt på kärlek i församlingen, det är först när hon kommer ut som ett självständigt jag som hon förmår bjuda motstånd även mot den som vill henne väl, och då är det psykoanalytikerns mallade frågeformulär hon värjer sig mot. Det finns en fin logik i den utvecklingen, och en läsanvisning.
Ingrid Elam är verksam vid Malmö högskola och kritiker i Dagens Nyheter.
