”Jag vill förstå mitt land och tänkte att du är rätt person att hjälpa mig”, säger den svenske filmaren Mattias Olsson till musikern och mångsysslaren Randy K. Båda bor i New York och reser tillsammans till Sverige utan mer specifika planer än att ta reda på vad Sverige är. En vecka har de på sig, så naturligtvis är det en omöjlig uppgift, men det bekymrar inte Randy K.

– Om man inte har något tydligt mål, utan tillåter sig att följa med flödet, då är en vecka mycket, säger Randy.

Efter intensivt kaffedrickande på Stockholms centralstation i kamp mot jetlagen, börjar Randy fråga folk i vänthallen om var han kan hitta ”det riktiga Sverige”.

Någon föreslår Skansen, en annan nämner Stockholms skärgård och en tredje tycker att Falun är den mest svenska platsen. ”Vad ni än gör – åk inte till Borlänge”, varnar en kvinna, vilket får Randy att genast sätta sig på ett tåg dit.

– Jag har länge varit intresserad av slumpens mekanismer. Jag letar efter ordning i kaos och efter kaos i det ordnade. Filmen baseras på beslutet att välja att inte välja, säger Randy K, som av lite oklara skäl inte vill uppge sitt efternamn.

Han har tagit en paus från sitt tv-spel, där fyrhjulingar slirar runt i kuperad terräng. Nu sitter han i gassande solsken på gården utanför sin tillfälliga lägenhet på Södermalm och redogör för sina olika teorier om världens beskaffenhet. Bland annat formulerar han en klassisk klimatteori.

– Mitt första intryck av Sverige var att alla har så bråttom hela tiden och bara hastar förbi varandra, men det berodde nog på vädret. Vi spelade in filmen i november och det var kallt. Nu är folk mycket öppnare, säger Randy bakom sina svarta solglasögon.

I filmen Randy evaluates Sweden får man se när han knackar på hos en kvinna, som bryskt avvisar honom innan han hinner få ur sig sitt tämligen oklara ärende, nämligen att prata lite.

– Jag blev ganska förvånad. I min okunnighet förstod jag inte de kulturella normerna.

Men att bara knacka på någons hus utan direkt ärende är väl inte accepterat i USA heller?

– Fast i USA tar man reda på vad personen vill innan man kastar ut den.

Nu ville ju Randy inget särskilt, men lyckas trots allt bättre med kommunikationen på annat håll. En Volvo-anställd man berättar till exempel att han har mer gemensamt medfabriksarbetare i Detroitän än med brats på Stureplan, och jag frågar om inte det är en slutsats man kan dra av filmexperimentet: att klasstillhörighet och huruvida man bor i på landet eller i en storstad kan betyda mer för identiteten än vad nationalitet gör. Randy nickar, men tycker ändå att det finns något typiskt svenskt.

– Svenskarna är oroliga, inte rädda, men just oroliga. Det kanske hänger samman med att alla är så omtänksamma i Sverige och ständigt tänker på hur andra ska känna och tycka. Mycket handlar om samarbete för svenskarna. I USA är folk mycket mer egocentrerade och tänker ”jag måste vinna”. Fast i trafiken är det ingen skillnad på svenskar och amerikaner, konstaterar Randy, som har inhämtat erfarenheterna i en begagnad rödglänsande Volvo.

Den här gången stannar han i Sverige i ett par månader. Idag är det smygpremiär för Randy evaluates Sweden på Peace and love, och senare i kväll gör han en festivalspelning ihop med några musiker från Borlänge. Randy har kommit att gilla det land han från början knappt visste fanns.

–Det var svårare än jag trodde att bryta igenom den svenska isbarriären, men när jag väl lärde mig knepen möttes jag av en otrolig värme, säger han.