Slavenka Drakulić har aldrig lämnat Zagreb helt. Hon har skaffat sig nya hem i såväl Sovinjak i kroatiska Istrien som i Wien och Stockholm.
–Jag har fyra baser, förklarar hon på snabb och energisk engelska.
– Det är det som är poängen. Jag lever fyra olika liv, med fyra olika typer av vardag, för det som jag gör här gör jag också på de andra platserna – träffar vänner, äter middagar och arbetar.
Blir inte ditt sociala liv lidande? Hamnar du inte i utkanten?
–Jag tycker om att vara i utkanten. Allt syns mycket tydligare därifrån.
Hon och Richard Swartz, SvD:s dåvarande Wienkorrespondent, träffades 1993, då hon öppet attackerades av medierna i Zagreb, som en av fem antinationalistiska ”häxor”. Hon utvandrade inte, men gjorde såväl Wien som Stockholm till nya hemorter.
Nu är hon här för att lansera sin nya bok, Katt i Warszawa, sex fabler om sex före detta kommunistiska länder. I den första möter läsaren en mus som menar att mycket var positivt med kommunismen, även om det inte är politiskt korrekt att säga.
Så vad var bra?
– Om vi håller oss till Jugoslavien: den fria utbildningen, den sociala rörligheten, och emanciperingen av kvinnan. Vi hade lika rättigheter, inte bara på pappret. På den punkten har det verkligen gått bakåt sedan muren föll. En annan kvalitet: under Tito levde vi i ett genuint mångkulturellt samhälle, med serber, kroater, bosnier och andra, och den etniska identiteten var inte särskilt laddad. Inga problem med att vara det ena eller andra.
Somligt har blivit sämre på Balkan, som Slavenka Drakulić ser det, annat är som tidigare:
– Historia hanteras fortfarande inte som vetenskap i Kroatien. Förr såg man på andra världskriget med kommunistiska ögon, idag betraktas kriget på Balkan med nationalistiska ögon. De flesta vill inte veta, utan föredrar att försöka glömma – antingen för att man teg och lät det hemska ske, eller för att man själv deltog i morden och våldtäkterna.
–Kan du förstå det, som svensk, i Kroatien finns ingen som helst debatt om kriget på Balkan, inte heller i Serbien eller Bosnien?
I en annan fabel för en papegoja ordet, Titos egen, som fortfarande lever, och som Drakulic nyligen har sett på ett zoo. Fågeln berättar om när diktatorn låg döende, men ändå lät frisören färga håret på honom varannan vecka.
–Tito trodde inte att han kunde dö! Han tröstade både sina barn och sina läkare. Kan du förstå det? Relationen mellan makt och odödlighet är fascinerande. Att känna sig odödlig, kanske är det den största belöningen för personer som Tito.
Författarskapet domineras av Balkan men tar även upp Frida Kahlo och Drakulićs njurar. Hon har gjort två transplantationer, varav en beskrivs i boken Den rena godheten, som kom 2007 och som berättar om hur en helt främmande människa ger sin ena njure till författaren.
–Det var en otrolig gåva, och Christine Swanson och jag har regelbunden kontakt. Var gång jag är i USA besöker jag henne. Ibland pratar vi om donationen, men vad hjälper det? Jag förstår fortfarande inte varför hon gjorde det.
Inför boken intervjuade hon ett 30-tal amerikanska njurdonatorer, fast fann inget gemensamt dem emellan, förutom att alla var blodgivare – och att ingen tyckte att han eller hon hade gjort något märkvärdigt.
Men den gamla boken vill hon inte tala om nu, utan tvärvänder samtalet tillbaka till den nya. Just det händer flera gånger under intervjun, som en sorts maktkamp. Efteråt, när fotograf Dan Hansson lastar in utrustningen i bilen, kommer någon från förlaget springande nedför trappan, för Drakulić har hittat en uppstoppad korp, och eftersom den är ett av djuren i boken måste vi genast gå tillbaka för att ta några bilder på henne och fågeln.
