Sam Sundberg, vem fan är det?

Sannolikt söker du instinktivt svaret i bilden här intill texten.

Aha. En sån där.

Din hjärna är nämligen hårdkodad för att läsa ansikten. Det vore förstås vackert om vi inte dömde böcker efter deras omslag och människor efter deras frisyrer, men så snyggt är vi nu inte funtade.

Före detta Babel-programledaren och författaren Daniel Sjölin pratade i sitt sommarprogram i P1 om ”ansiktenas tyranni”. Det är hopplöst att få någon att lyssna på djuplodande resonemang i tv, menar han. Tittarna är så distraherade av att titta på de anleten som formulerar orden. Men inte bara programledare och krönikörer lever under ansiktenas tyranni. Vi simmar alla i en flod av nunor, våra egna och andras. Vi avkodar dem konstant, oavsett om vi är på mingelparty, slötittar på tv eller ögnar Facebookflödet.

Som informationskällor är ansikten oerhört värdefulla. Ur en filosofisk synvinkel erbjuder de universella ansiktsuttrycken de bästa belägg vi har för att andra människor faktiskt har känslor som liknar våra egna. För skådespelare och artister har ansikten alltid varit ovärderliga arbetsverktyg för att simulera olika själsliga tillstånd.

Och nu ser även de stora teknikföretagen ansikten som ett stort och potentiellt fantastiskt lukrativt problem att lösa. De vill kunna identifiera vännerna på våra bilder, de vill byta ut våra lösenord mot våra ansikten, de vill kunna övervaka oss mer effektivt, och spelskapare jobbar på att skulptera digitala ansikten som trovärdigt kan imitera mänskliga känslor.

Men ännu ligger datorerna långt efter våra naturgivna förmågor. Nyligen kopplade Google samman 16000 processorer i det mest avancerade projektet hittills för att skapa en artificiell intelligens specialiserad på mönsterigenkänning. Efter att den frossat i bilder från hela internet har den bland annat lärt sig att avgöra när en bild föreställer en katt. I AI-sammanhang är det sensationellt, trots att den tar fel fem gånger av sex.

Ansiktenas tyranni är med andra ord en grundläggande komponent i det specifikt mänskliga tillståndet, i dagens bildkultur mer än någonsin tidigare. Vi kan inte hjälpa att vi reagerar på ansikten, och färsk forskning från Stanford University visar dessutom att våra beteenden påverkas av hur vi tror att våra egna utseenden uppfattas. Avatarer som profilbilder, eller för den delen bylinebilder, förvandlar oss. Jag vill ju gärna hävda att du misstar dig – jag är inte alls den här figuren intill texten. Men forskningen menar att jag blir det, av att han finns där.

Efter åren som uppmärksammad programledare för Babel framgick det av Daniel Sjölins sommarprogram att han njuter av att jobba med det ansiktslösa, skrivna ordet igen. Men att han inte syns i tv längre betyder inte att han inte syns i läsarnas medvetanden. Hans nästa roman kommer att få jobba hårt för att frigöra sig från hans ”intellektuell-mysfarbror”-nylle. Ansiktenas tyranni är nämligen mäktigt. Den pillemariska Sjölin-uppsyn som varit Babels centrum var precis lika närvarande i P1 som i SVT.