Foto: karin grip
Om en stund ska Ola Rapace, skådespelaren som pressen gärna stämplar som bad boy, möta en tydlig fiende och slå på honom. Stämpeln kan ha sitt ursprung i alkohol- och drogmissbruk och i fjolårets fällande dom (efter eget erkännande) för innehav av 0,43 gram kokain. Han är medveten om stämpeln – och hatar den innerligt.
När han gör entré på ett kafé i Birkastan i Stockholm, ett stenkast från AIF:s boxningsklubb, studerar jag hans intensiva ögon. Ögonen sägs sprida skräck och senast under en repetition av Kontrakt med Gud på Stockholms stadsteater talade en kollega om för honom att det inte var kul att titta på dem.
–Det är bra att det syns i ögonen när jag blir förbannad, bra att man kan markera sitt motstånd om det behövs. Det är inte mitt fel att det finns en massa skräckslagna människor i det här landet. Det får de lösa, säger Ola Rapace.
Just nu signalerar dock ögonen frid. Han sitter tillbakalutad i en soffa, ena handen utsträckt över soffryggen. Emellanåt utbrister han i ett litet explosivt skratt.
Boxningsträningen han snart ska på är en livlina långt utöver det fysiska utbytet och den endorfinkick den ger.
–Boxning är ett väldigt konkret sätt att möta en skräck, tydligare än i livet. Livet är läskigt otydligt. Man har svårt att känna igen fienden. I ringen är det enkelt.
–Fast, tillägger han, det är inte jag som har delat världen i vänner och fiender. Många har pekat ut mig som fienden. Jag provocerar väl poliser, auktoriteter och annat löst folk för att jag inte erkänner deras auktoritet.
Boxas gör han så ofta det går. Det märks om han låter bli.
–Då har jag lättare att fastna i känslan av hopplöshet.
För att förstå hur känslan av hopplöshet kunnat uppstå behöver man leta sig tillbaka till uppväxten med pappa. Ola var bara ett år gammal när mamma lämnade hemmet. Han stelnar till när jag frågar varför – och hänvisar till henne. Länge var mammarelationen stelfrusen. Det riktiga steget mot försoning tog han för tio år sedan, när han skulle bli pappa för första gången.
Lika knapphändigt berättar han om uppväxten med pappa. Han säger att pappa ”gjorde så gott han kunde”.
–Jag fick snabbt lära mig att ta hand om sig själv, blev tidigt tonårig. Jag fick frihet och ansvar för att klara mig själv. Jag fick mer ansvar än medelsvensson, säger han och lägger locket på.
I Stockholmsförorten Vallentuna mötte den brådmogne Ola Rapace det som fortfarande skrämmer honom mest av allt. Flockmentaliteten. Han hatade den, liknar den vid ett fängelse. Alla måste passa in, se likadana ut, ha samma åsikter. Ingen vågade sticka ut. Definitivt inte de egna föräldrarna.
–När jag tittar på mina föräldrar under uppväxten förstår jag vad jag ville slå mig fri ifrån: mycket rädsla och auktoritetstro. Jag upplevde dem som ängsliga och väldigt rädda för att visa vad de stod för. Det har präglat mig. Men jag har valt att slå mig fri ifrån det.
Hur slog du dig fri?
–På alla möjliga sätt. När jag gick i fjärde klass kände jag ett fysiskt behov att uttrycka mig. Jag startade rockbandet Avalanche. När jag väl vågade slå mig fri blev jag lite hänsynslös, okänslig i mitt sätt att tycka och säga saker. Jag var komplexstyrd och sårade människor i onödan, säger han.
När jag undrar vad han vill säga till dem han har skällt ut och varit rasande mot genom åren, ler han avväpnande och säger att de får skylla sig själva.
Varför just musik?
–Att uttrycka sig på scen i musik eller teater är det läskigaste och farligaste man kan göra. Bra skådespeleri är en frihetskamp. Skådespelare som inte kämpar blir ointressanta. Utan friktion uppstår ingen värme. Det som är kallt intresserar mig inte.
Han höjer tonlägetoch jag anar ett stråk av tillbakahållen vrede:
–Det provocerar mig när man reducerar skådespeleri till enbart ett hantverk. Teater kräver något mer. Att man satsar mer av sig själv. Man måste brinna för att göra bra teater.
Det tog ett bra tag innan spelandet av gitarr övergick i skådespeleri. Direkt efter gymnasiet drog han långt bort från flockmentalitetens fängelse, bort från stämpeln som fotbollskille. Till Sydfrankrike, där han pluggade lingvistik och litteraturhistoria. Några år senare kom han till Stockholm igen. Det råkade bli Calle flygare Teaterskola. Studentkollegor ivrade om att han skulle söka sig till en scenskola om han skulle bli skådespelare på riktigt. Han kastade sin tärning och sökte lyckan på Göteborgs scenskola. Det positiva gensvaret tolkade han som ett tecken från ovan.
Ganska raskt efter avslutad scenskola, 1999, fick han filmrollen som homofoben Lasse i Tillsammans, en stor roll för en nybörjare. Framgången gav blodad tand, och han medverkade i flera filmer. 2002 spelade han Hoffa i Tusenbröder, en vanlig tvåbarnspappa som av olyckliga omständigheter blir kriminell, och blev placerad i ett fack. Igen. Ett bad boy-fack som han med kraft värjer sig emot.
–Jag tycker inte att Hoffa var en bad boy, utan en otroligt snäll kille som råkade ut för dåliga omständigheter.
Som du?
–Ja visst. Min bad boy-image är skapad av media, jag har aldrig känt igen mig i beskrivningen. Jag är en öppen människa och påverkas av allt jag ser, annars är det ointressant att leva. Hela begreppet bad boy är en löjlig klyscha.
Men krogslagsmålen... dina narkotikainnehav? Kan du inte förstå att bad boy-imagen uppstår?
–Jag förstår inte och kommer heller aldrig att förstå varför skvaller är det roligaste svensson vet. Jag försöker att garva och gå vidare.
Han gjorde fler filmer, 13 Wallanderfilmer på raken, i rollen som polisen Stefan Lindman. En kvävande känsla av att vara fastlåst i ett fack växte allt starkare inom honom ju fler Wallanderfilmer han medverkade i. För tre år sedan kände han sig lika hopplöst fjättrad som den tioårige Ola Rapace.
–Polisgenren är ett fängelse. Man måste vara jävligt stark för att klara det. Jag var inte så stark. Jag blev kolsvart. Jag kände självförakt för att jag var en del av industrin jag hatade.
Han besinnar sig och andas ut innan han fortsätter:
–Meningen med skådespeleri är just tvärtom, att kunna bli vem som helst. Jag kände mig låst, långt ifrån fri. Så jag ville skita i skådespeleriet och göra musik istället.
Det blev ingen musik, utan alkohol och narkotika.
–Det var en bekväm flyktväg under perioder då jag kände att det inte var möjligt att skapa något vackert. Känslan av misslyckande är svår att stå ut med. När mina känslor blir övermäktiga kan jag få en impuls att fly. Tyvärr funkar inte flykt. Det blir bara svartare. När man använder droger och alkohol blir man en loser och då vinner fienden. Det enda som funkar är att stanna kvar och slåss. Och skapa det man tror på.
Så han slogs för sina åsikter och var obekväm för de i branschen som sätter pengar och inte kvalitet i fokus – alla, enligt honom. Och på krogen har han slagits mer bokstavligt.
–Ibland blev det bråk på krogen, går knappast att undvika. Det är en jävla massa folk som vill slåss med en kändis. Och jag är inte den som stoppar svansen mellan benen och lommar i väg. Visst måste man inte slå tillbaka, men man måste stå upp för sig själv och de man bryr sig om. Om det innebär konfrontation får man ta det.
På tal om konfrontation kommer han in på det som verkar vara hans käpphäst: Polisen. Vreden är nu inte lika hårt hållen i tyglarna, blicken blir ytterst intensiv.
–Det kan vara provocerande att säga att jag inte har förtroende för polisstaten, men så är det. Då får man finna sig i att vara måltavla för deras hat. Därför förvånas jag inte av att poliser blåljuger för att sätta dit mig. Jag är skyldig till vissa saker jag är dömd för, oskyldig till vissa och skyldig för saker jag inte är dömd för, säger han och sträcker även den andra handen ut över soffryggen.
Han är en av de få svenska skådespelare som efter behag kunnat växla mellan film och teater. Men inte utan kamp.
–Teater är som samhället i övrigt, det finns hela spektrat. Kamratskap och generositet vid sidan om en jävla massa prestige och tuppfäktning. Av någon anledning råkar jag ofta ut för tuppfäktning – prestigekamp med grabbar. Det handlar väl om status och territorium.
Den kämpande Ola Rapace har en annan och betydligt mjukare sida. Kärlekstörstande. Utåt förhöll sig den tonårige Ola kallsinnig till de i varierade utsträckning frånvarande föräldrarna. Inuti grydde avund på kompisar med starka familjeband.
–Jag behövde kärlek men försökte kanske att skydda mig.
Suktade du efter kärlek?
–Ja, det gör väl alla. Man får aldrig nog av kärlek. Jag längtade efter en totalkärlek. Kärlek som övervinner allt.
Har du hittat den?
–Ja (skratt), det är någon som är ganska väl känd nuförtiden.
Han träffade skådespelerskan Noomi Norén, numera Rapace, för tio år sedan. På en parkeringsplats i Göteborg. Kärlek från första ögonkastet.
–Det sa inte klick, det sa KABOOM! Det kändes direkt möjligt att kärleken skulle omfatta hela mig och hela livet. Jag upplevde något jag inte känt förut: den totala underkastelsen. Det är det som är kärlek – att ge upp sig totalt i någon annans våld.
Blev det som du har tänkt dig?
–Nej. Jag tror att vi två var ensamma bepansrade människor i början. Det var främmande för oss att inte ha kontroll, vi hade aldrig gjort det förut.
–Jag har blivit en annan människa, och Noomi med. Det gör ont och är tufft att födas på nytt. Jag känner mig mycket mer sårbar och försvarar mig instinktivt emot det.
Han reagerar oförstående på frågan om den interna konkurrensen i familjen. Han har haft fler tunga roller än hustrun, medan hon har tagit emot nästan all uppmärksamhet och alla hyllningar, senast Guldbaggen. Han känner bara stolthet, framhåller han. Som när sonen gör mål i fotboll.
–Varför ska jag vara avundsjuk på den jag älskar och har bildat familj med. Det som är bra för henne är bra för mig, säger han övertygande.
Luras han så är han en bättre skådespelare än han utger sig vara, nämligen den som just är färdig med bekräftelsebehovet och står inför en livslång inlärningsperiod.
Gemensamma projekt med hustrun är fullt ut tänkbara, företrädesvis utomlands.
–Bara man är över sundet så förväntar de sig inte att man bli besvärlig och destruktiv.
Det första gemensamma projektet blir dock inhemskt. I dagarna har det blivit klart att paret ska spela mot varandra i filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman Svinalängorna.
Fast närmast görhan rollen som Markus i Stadsteaterns Kontrakt med Gud i regi av Mattias Andersson, som hade urpremiär igår. Relationen mellan Markus och Rebecka är central i pjäsen, förklarar Ola Rapace.
–Relationen har fastnat och står still. Det har jag mycket erfarenhet av i mitt liv (skratt). Det är oerhört fascinerande att undersöka vad det är som gör att människor stannar kvar i döda relationer. Jag kan använda allt av mig själv i den här rollen. Sådana situationer brottas jag med varje dag. En relation måste utvecklas varje dag, annars dör den.
Kontrakt med Gud behandlar, som namnet antyder, även relationen till Gud. Där har Ola Rapace inte fullt lika stora egna erfarenheter.
–Jag var tvungen att fråga mig vad jag har för tro. Jag upptäckte att jag inte alls var färdig med Gud. Vem vet, en dag går jag kanske i kyrkan, säger han innan han beger sig till boxningsklubben.
