Foto: SCANPIX
Få om någon familj har spelat en sådan central roll för det moderna Sveriges framväxt som den wallenbergska. Från grundandet av Stockholms Enskilda Bank 1856 och fram till idag har de ledande familjeföreträdarna satt sina avtryck, inte bara på utvecklingen inom bankväsendet och storföretagsamheten, utan också på samhällsförändringen i stort. Som exempel på det senare kan nämnas de vittomfattande anslagen till medicinsk och teknisk grundforskning, de avgörande bidragen till byggandet av institutioner som Operan, Stockholms stadshus, Handelshögskolan, Asplunds stadsbibliotek och grundläggandet av Saltsjöbaden, för att inte tala om regeringsuppdragen i samband med landets försörjning under de båda världskrigen.
Föga överraskande har dessa insatser blivit föremål för en omfattande forskning under senare årtionden. Rader av projekt har belyst bankens roll i samband med till exempel industrialiseringens genombrott, rekonstruktionen efter Kreugerkraschen och efterkrigstidens rekordår, men framför allt har nyckelpersonerna i familjen blivit föremål för biografiska studier.
Om familjens förste bankman André Oscar Wallenberg har historikern Göran B Nilsson, efter ett kvartssekels forskning med flera publikationer, skrivit ”Grundaren. AO Wallenberg 1816–1886” (2001). Lika gedigna studier har legat till grund för Ulf Olssons två ytterst läsvärda biografier, ”Att förvalta sitt pund. Marcus Wallenberg 1899–1982” (2000) och ”Finansfursten. K A Wallenberg 1853–1938” (2006). Om den förres fader, vice häradshövdingen, skrev Torsten Gårdlund den på sin tid uppmärksammade boken ”Marcus Wallenberg 1864–1943” (1976).
Nu har Håkan Lindgren, liksom Olsson professor i ekonomisk historia, efter många års studier utgivit boken Jacob Wallenberg 1892-1980. Det är en lysande biografi som tecknar ett levande, insiktsfullt och fängslande porträtt av huvudpersonen. Lindgrens framställning kombinerar en djup kunskap om tidens finansiella problem, inte minst mellankrigstidens internationella finansförhandlingar, med en osedvanligt skarp blick för de personliga och psykologiska relationerna inom familjen Wallenberg.
När Jacob och hans yngre bror Marcus jr föddes under 1890-talet var Enskilda Banken ingalunda i någon särklass. Banken hade med knapp nöd överlevt det sena 1870-talets finanskris. Men under deras farbror Knut Agathon Wallenberg blev den fram till krigsutbrottet 1914 en central aktör på såväl den skandinaviska obligationsmarknaden som vid finansieringen av de stora svenska exportföretagens affärer. När kriget närmade sig var Jacob dryga tjugo år. Han studerade vid Handelshögskolan, efter att i sex år (!) ha legat vid Sjökrigsskolan.
Fadern hade nyligen blivit vd på banken och styrde med fast hand sina söners utbildning. Krigsåren använde Jacob Wallenberg till bankpraktik i Schweiz, London och New York. Från krigsslutet drogs han dock in i bankledningen på ett mer handfast vis, inte minst därför att Marcus Wallenberg sr i början av 20-talet blev regeringens delegat i den finanskommitté under Nationernas Förbund som skulle styra återuppbyggnadsarbetet efter kriget.
Detta engagemang, som varade under nästan hela mellankrigstiden, blev av stor betydelse både för banken som helhet och för bröderna Wallenberg. De fick viktiga kunskaper om de internationella finans- och valutaproblemen och kunde med faderns hjälp bygga upp ett omfattande kontaktnät i främst Tyskland, Storbritannien och USA, vilket de utnyttjade både vid rekonstruktionen efter Kreugerkraschen och i samband med Sveriges handelsförhandlingar under andra världskriget.
Dessutom gav det banken rader av goda affärstillfällen på finansområden som obligationshandel och valutaarbitrage.
Håkan Lindgren väver i tre centrala kapitel skickligt samman mellankrigstidens ekonomiska kriser, med bankens roll och i synnerhet Jacobs agerande efter det att han utsetts till verkställande direktör 1927.
Av särskilt intresse är Lindgrens analys av Jacob Wallenbergs relationer till Tyskland under 1930-talet och kriget. Som representant för såväl regeringen som Bankförening kom han att spela en avgörande roll, dels vid förhandlingarna om det svensk-tyska varu- och betalningsutbytet, dels för att bevaka svenska tillgångar och fordringar i Tyskland. Han kom därvid att träffa och lära känna en rad av Hitlertysklands ledande personer, både inom det politiska och ekonomiska livet.
Några av de uppdrag han då påtog sig skulle efter kriget kasta en mörk skugga över hans liv. Det gällde framför allt den så kallade Boschaffären. För att förenkla en komplicerad historia handlade den om att Wallenbergarna till ett fördelaktigt pris förvärvade Bosch-koncernens amerikanska dotterbolag, mot att ägarna efter kriget skulle kunna återköpa företaget. Det rörde sig således om ett kamouflage av det tyska ägandet, vilket de amerikanska myndigheterna omedelbart misstänkte, men Enskilda Banken med svenska regeringens stöd energiskt förnekade. De faktiska förhållandena uppdagades efter kriget och bankens samtliga tillgångar i USA spärrades under ett par år. Naturligtvis medförde upptäckten en prestigeförlust för banken i allmänhet och Jacob Wallenberg i synnerhet. Nu hör till saken att förfarandet varken var unikt eller innehöll någon pro-nazistisk dimension.
Lindgren visar övertygande att Jacob Wallenberg både sympatiserade med och var väl ansedd inom den liberala oppositionen mot Hitlerregimen, till vilken familjen Bosch hörde. Värre var nog att Marcus Wallenberg jr utnyttjade kritiken till att tvinga bort Jacob Wallenberg från banken och själv överta ledningen. Det var en handling som han kanske förstod nödvändigheten av, men sättet på vilket den genomfördes verkar han aldrig ha förlåtit sin bror för, vilket inte hindrade att bröderna livet ut hyste stor respekt för varandra, även om de också senare skulle komma på kollisionskurs.
Håkan Lindgrens bild av Jacob Wallenberg som människa är gripande och kärleksfull. Han var djupt fäst vid sin moder Amalia. De bodde på samma adress och träffades dagligen då han var i Stockholm. Lika nära var förhållandet till ett par av systrarna, som när de drabbades av svåra sjukdomar fick täta och regelbundna besök av honom.
Över huvud taget verkar Jacob Wallenberg ha varit en mycket släktkär och vänfast natur. Till hans närmsta vänner hörde till exempel hela livet de kamrater han fått på Sjökrigsskolan under tonåren. Han hjälpte hela livet både släktingar och vänner med ekonomiska bidrag, hjälpen innefattade ofta också stöd till utbildningen av vännernas barn. Som Lindgren påpekar inskränkte säkert hans bundenhet till modern – och till den kraftfulla hushållerskan och trotjänarinnan Lotta – hans handlingsfrihet när det gällde kvinnor.
Inte så att det uteslöt flera och långa förhållanden, men han gifte sig aldrig. Men med en av sin ungdoms kärlekar, Madeleine Sager, fick Jacob Wallenberg vid 1930-talets mitt sonen Peder som han under visst familjetumult adopterade 1976, vid 84 års ålder.
Jag lyfter på hatten för Håkan Lindgrens biografi över Jacob Wallenberg. Den visar att det inte finns någon motsättning mellan kunskap och inlevelse eller mellan akademiska forskningskrav och litterär formuleringskonst. Lindgren har skrivit en originell och bestående biografi om ett originellt och bestående livsverk.
