”Broder, jag blev mycket ledsen för att få bifogade brevs uppgifter om förstörelsen av Stadsbibliotekets huvudentré, min fars kanske allra vackraste verk. Hur långt ska den moderna klåfingrigheten och småfunktionalismen få härja? Kan du inte försöka kulturminnesmärka denna byggnad, trots att den endast är 65 år. Väntar man till 100 år har kanske förstörelsen gått för långt.”

Så skrev Hans Asplund, son till Stadsbibliotekets arkitekt Gunnar Asplund i ett brev till Riksantikvarieämbetet, RAÄ, redan 1981. ”Förstörelsen” gällde två strålkastare som satts upp i entrén och ”spred ett spöklikt sken”. RAÄ skickade ärendet vidare till länsstyrelsen i Stockholm, som officiellt väckte frågan om att byggnadsminnesförklara Stadsbiblioteket 1983.

25 år senare har fortfarande inget beslut tagits. Faktum är att Hans Asplunds appell helt verkar ha glömts bort. När en ny ansökan om att byggnadsminnesförklara Stadsbiblioteket och dess annex inkom i januari i år mottogs den som att det var första gången frågan väckts.

–Det känns lite pinsamt att vi inte kände till det här, men vi har en hel rad ärenden som väntar på handläggning, säger nuvarande länsantikvarien Mats Jonsäter.

Ärenden om att kulturminnesskydda hus bereds och beslutas av länsstyrelsen. Men även om den kommer fram till att den vill skydda ett hus bromsas det ofta upp av att husets ägare inte vill få en skyddsstämpel. En byggnadsminnesmärkning kan försvåra renoveringar och ombyggnationer.

I det här fallet har däremot husets ägare, Stockholms stad, sagt ja till att byggnadsminnesskydda Stadsbiblioteket. Det skedde i en kommunpolitisk kompromiss 1992 efter att länsantikvarien Bengt O H Johansson beslutat att byggnadsminnesskydda Oscarsteatern mot stadens vilja några år tidigare. Johansson, själv en Asplund-fantast, och hans efterträdare Jan-Bertil Schnell förhandlade då fram en lista på de 24 hus som länsstyrelsen helst ville skydda, och 8 november 1992 bestämde kommunfullmäktige att man skulle acceptera kulturminnesmärkning för bland annat Stadsbiblioteket.

Varför fick då Asplunds hus aldrig skyddsstämpeln? Bengt O H Johansson säger sig inte minnas att det ens diskuterades. Jan-Bertil Schnell kommer inte heller ihåg att Stadsbiblioteket fanns med på listan över hus som staden accepterade skydd för. Han blir förvånad när SvD frågar varför huset aldrig skyddades:

–Är det inte byggnadsminnesskyddat? Det är mycket märkligt, huset är ett av de märkvärdigaste vi har i Sverige. Det måste ha varit så självklart som byggnadsminne att det inte ens diskuterades.

Detta trots att Schnell alltså var länsantikvarie 1992 när staden gav sitt klartecken. Nuvarande länsantikvarien Mats Jonsäter tror att ärendet har glömts bort eftersom handläggare och tjänstemän löpande bytts ut. Men han vädrar också morgonluft i och med de nygamla upptäckterna:

–Som jag ser det innebär detta att staden inte kan säga nej om vi beslutar att kulturminnesskydda Stadsbiblioteket. Det har ju beslutats i kommunfullmäktige.

Vad det skulle innebära för den planerade tillbyggnaden är mer oklart. Vissa ingrepp kommer att ske även i Asplunds huvudbyggnad, inte minst med tanke på att de två huskropparna ska sammankopplas. Mats Jonsäter menar att de nu fått ett trumfkort på hand i och med stadens 16 år gamla godkännande:

–Vi kommer inte bara att marschera in med nya skyddsföreskrifter och säga ”svälj det här ni”. Vi måste så klart ha en dialog om vilka skyddsföreskrifter som är rimliga. Men om staden inte accepterar vårt förslag till skyddsföreskrifter vet jag faktiskt inte vad som händer.

Stadsbyggnadsdirektör Ingela Lindh tror inte att en byggnadsminnesmärkning skulle hindra tillbyggnaden, men väl göra den krångligare och längre:

–Det går att ändra i ett byggnadsminne också, det ställer bara krav på att det som görs ska ha en viss kvalitet. Jag vet inte om staden har något intresse för att byggnadsminnesförklara Stadsbiblioteket, dess huvudintresse just nu är att genomföra det vinnande förslaget.