Kazakstans premiärminister, Karim Masimov, är en fetlagd man med massiv mustasch och sammetslen blick. En kväll i mars 2008, vid halvtolv-snåret, gjorde han entré på nattklubben Chocolat i Astana tillsammans med vännen Kairat Kelimbetov, huvudstadens borgmästare Askar Mamin, och tre ospecificerade medelålders kvinnor.
Ett femtiotal människor trängdes på dansgolvet, men premiärministern äntrade istället den öde scenen och började skaka rumpan.
”Hans sällskap tröttnade snabbt men Masimov fortsatte. Han dansade ensam på scenen, energiskt, i ytterligare 15–20 minuter.”
Den torrt humoristiska berättelsen står att läsa i ett av de tusentals Wikileaks-läckta diplomattelegrammen, jämte andra pärlor som avhandlar allt från Muammar Gaddafis flamenco- vurm till iranska fåraherdars bruk av internet för att hitta rapvideor och NBA-resultat. Det är inte precis statshemligheter, kan man tycka, men det är precis vad det har varit. Och hemligheter är hårdvaluta i internationella relationer. Det är ju därför FRA kränger svenska medborgares mejl till främmande makt snabbare än de själva hinner läsa dem.
Italienske filosofen och författaren Umberto Eco skrev nyss om Wikileaks i franska tidningen Libération. Han slog fast att läckorna avslöjar ”tomma hemligheter” – triviala eller välkända fakta utan större relevans för världen. Det allvarliga för Hilary Clinton, menade han, är just att hemligheterna visat sig vara tomma. Att ta ifrån någon hennes hemligheter är att undergräva hennes maktposition.
Men även tomma hemligheter fascinerar. Lika kittlande som kazakiska högdjurs ensamdans är läckorna om Wikileaks-fursten Julian Assanges kärleksliv. För några månader sedan publicerade skvallersajten Gawker Assanges dagboksanteckningar om erotiska eskapader, som han själv postat online för några år sedan. I veckan läckte så Assanges profil från dejtingsajten Ok Cupid, där han går under täcknamnet Harry Harrison och inte helt utan självinsikt beskriver sig själv som ”tjurskallig aktivist”, ”87 procent slampa” och ”FARA”.
Bland nätaktivister har det talas om ”det första informationsvärldskriget” efter att kreditkortsföretag strypt Wikileaks kassaflöde, internet- leverantörer slängt ut organisationen, och den löst sammansvurna aktivistgruppen Anonymous i gengäld attackerat Wikileaks fiender. I internets inbördeskrig står öppenhet mot slutenhet, övervakning mot personlig integritet, och medborgargarden mot underrättelsetjänster. Det är allvar, utan tvekan. Men kom ihåg att det fortfarande är okej att fnissa åt de tomma hemligheterna i infokrigets inledande skvallerbataljer.
