Karin Alvtegen bor med sin familj i villa i Nacka, trivs alldeles förträffligt och har inga som helst planer att flytta till något större.
Kaffe och bullar, en terrass som liksom vilar i trädtoppsnivå ovan en brant sluttning ned mot en sjö, och så denna osannolikt vackra junimorgon… Hon ser utsövd ut, kisar mot solen och sträcker sig lojt efter sin höga keramikmugg och säger att känslan är så osannolikt skön: ”nu har jag skrivit färdigt…”
Men inte för alltid, väl?
– Det vet man ju aldrig. Det är alltid totalt tomt efter en bok. Jag har suttit nio månader inne i en bubbla, skrivbubblan. Nu är det klart. Det är som om hela historien är helt borta ur huvudet på mig och jag har inte en enda idé för en ny bok.
Är du orolig?
– Inte det minsta. Blir det något så är det roligt, annars får jag göra något annat. Det är ganska okomplicerat – jag har inte min identitet som författare.
Kanske kunde man säga att Karin Alvtegen inte är utan arbetar som författare; distinktionen tycks passa hennes befriande odramatiska självsyn. Den femte boken, Skugga, är i antågande, och att hon är en av våra mest lästa och uppmärksammade författare av spänningsladdade romaner står alldeles klart; översatt till 25 språk, ivrigt efterfrågad i bokhandel och på bibliotek. En ny bok av Alvtegen är en nyhetshändelse. Hon har just vallat ett tyskt tv-team som kom för att göra ett porträtt på henne inför den tyska utgåvan, som kommer parallellt med den svenska i september. När tyskarna ställde frågor om boken blev hon förbryllad, säger hon, förvånad över att hon skrivit denna mörka, upprörande historia.
– Och likadant när jag häromdan läste in Skugga på cd. Det kändes helt overkligt att den där otäcka historien jag satt och läste…ja, att det skulle vara jag som har skrivit detta. Var kommer det ifrån? Jag vet inte. Mina föräldrar har samma reaktion, jag låter dem alltid läsa manus när det är klart… Hur har vår dotter – underförstått vår snälla, rara dotter – kunnat skriva det här? Jag förstår dem så väl…
Skrattet får muggarna att vagga på terrassbordet. Hela den suggestivt framväxande obönhörliga historien i Skugga förefaller mycket främmande här i det oskuldsfulla sommarljuset. Karin Alvtegen berättar att hon är mycket intresserad av psykologi och att hon företrädesvis läser sådan litteratur. Dilemman fascinerar henne, skarpa mänskliga lägen, utsatta situationer – hur vi människor väljer att lösa våra problem och iråkade omständigheter.
– Det är ju oftast dilemman jag skriver om, en handling som leder till ett val som får konsekvenser. Jag tror att de spår i hjärnan vi får redan som barn, genom uppfostran och miljö, spelar stor roll för hur vi löser problem. Men också vårt tänkande, våra val, vår självsyn… Jag tycker inte om offerrollen. Om man går in i den frånsäger man sig sin livsmöjlighet.
Hon springer och hämtar den bok hon håller på med, Gryning över Kalahari av Lasse Berg, en utvecklingsskildring av hur människan blev människa, intressant läsning, säger hon – och tillägger plötsligt att för henne som författare till spänningsromaner har ju borderlinemänniskor sin särskilda fascination.
– Jag tycker om mina karaktärer, det måste jag göra för att kunna skildra dem trovärdigt. De är för jävliga ibland, men jag måste gilla dem så pass att jag vill söka en förklaring till att de är som de är. I den här boken är ju Kristoffer så god att han nästan blir provocerande, allt han säger och tänker är så rätt att han nästan blir en schablon – men jag måste ju skriva på för att ta reda på varför.
När Karin Alvtegen väl börjar skriva på något nytt har hon hela boken i huvudet. Hon har alltid en sensmoral att arbeta efter, vilket ”kan låta storvulet men är bra att ha när man skriver”. Strukturen ändras aldrig och hon har fullständig tillit till hantverket. Naturligtvis förändras och utvecklas detaljer, händelser och personligheter under skrivandets gång, det är i hög grad det som blir skrivandet i djupare mening, men historien finns där, färdig att liksom huggas fram i ord. En ytterligt sträng arbetsdisciplin råder; då och då bryter hon isoleringen hemma i arbetsrummet mot en ännu strängare, på Sigtunastiftelsen.
– Där gör jag om dygnet som jag trivs bäst med det, börjar arbeta vid lunch och håller sedan på i ett sträck till klockan fyra på morgonen.
Då och då, det medger hon, kan fokuseringen på skrivandet nog te sig egenartat och överspänt. Hon berättar den dråpliga historien om när hon köpte en grå mysdress i plysch, bekväm att bara hoppa i under en lång skrivperiod. När hon hasat runt i den där dressen några intensiva veckor tittade en av sönerna deltagande på henne och sade: ”Mamma, du tvättar den väl nån gång…?”
– Det låter kanske tråkigt, men jag har faktiskt inga större behov än att gå här hemma. För många intryck ger mig stress, jag har inget behov av att det ska hända så mycket, är ensamvarg, betraktar och funderar.
Hon säger att hon var 37 år när hon hittade ett lugn; hon kan inte förklara det, bara värna om det. Till hennes livs- och författarhistoria hör i högsta grad hennes storebrors död 1993; han var Viggenpilot och omkom i en klättringsolycka i tjänsten, en överlevnadsövning… Karin och hennes dåvarande man väntade just sitt andra barn, chock och sorg fick skjutas undan för lång tid framöver. När allt förträngt efter några år hann ifatt kroknade hon, panikångest och outredda känslor tvingade henne till en lång sjukskrivning från dåvarande jobbet som rekvisitör inom filmbranschen. Det var så hennes första bok kom till, utan att hon visste att det hon skrev var, eller skulle bli, en bok, Skuld.
– Jag upptäckte att jag hade blivit en sån där duktig tjej som klarade av allt utan att det märktes, till och med att min bror plötsligt dog och försvann. Nånting i mitt liv var fel, jag började gå i terapi för att få självinsikt, man måste ju – inte minst när man har barn – kunna förstå sig på sig själv och sina handlingar.
Karin Alvtegen har aldrig haft drömmar om att bli författare. Yrket var henne bekant; morfar skrev, Gunnar Ericsson, mest känd för Svitjod-böckerna. Framför allt skrev morfars syster, Astrid Lindgren.
– Men alla i den delen av släkten har varit duktiga på att berätta, vi har varit bra på att hålla ihop och träffats mycket på somrarna på Näs i Vimmerby där vi drar våra historier.
Karin Alvtegen och hennes familj ska för övrigt dit snart, säger hon innan hon medger att gammelfaster Astrids exempel i någon mån nog varit henne till hjälp när hennes egen framgångskarusell plötsligt började snurra.
– Att Astrid slutade skriva tror jag beror på att allt yttre, kändisskapet, tog sådan tid och ställde sig i vägen. Min lust finns i att skriva, i att berätta spännande historier, inte i att kränga böcker. Som jag sa: jag är ensamvarg, jag är betraktaren, jag vill inte vara betraktad. Och absolut inte ett varumärke. Det är ju ett lyxproblem att prata om detta, men jag vill inte plötsligt sitta på gynekologens akut och vara ett varumärke! Eller bli uttittad i kassakön.
Hon hade en lycklig barndom, säger hon, trygg, tämligen fri från hävdelsebegär; hon fick en stark självkänsla med sig från början. Det har hjälpt henne att behålla tyngdpunkterna mitt i framgångsvinden.
– Man måste också fråga sig vad framgång är, genuin framgång. Ingen framgång i världen kan, exempelvis, ersätta ett dåligt privatliv. Har man nått sådana insikter värnar man om dem.
I Skugga finns en viss civilisationskritik, rätt sträva formuleringar om förfall inom mediebranschen, löpsedelscynismen, antydningar om en samhällelig människosyn i oroväckande förändring…
– Ja?!
Och?
– Ja, du har rätt i det, jag har en del kritiska inpass, det finns ju mycket att uppröras över, men sådant får läsaren själv ta ställning till. Jag försöker vara en reflekterande och engagerad medborgare. Med mig hemifrån har jag synen på människors lika värde, det är väl sådant som dyker upp i texten här och där.
Om Karin Alvtegens födelse som författare var oplanerad och omedveten, har hon i dag en klar uppfattning om det hon sysslar med, vilka ramar hon vill ha för sitt arbete och vilka gränser hon behöver mot det privata. I en tid av medieöversvämmande kändishysteri känns hennes hållning befriande insiktsfull. Det är trevligt med självklar integritet – när man någon gång träffar på den.
Hon visar raderna av översatta böcker, tar i dem lite avvaktande, som vore de andras. Och huset, till storleken ordinärt men oerhört trivsamt, nej, inte en tanke på att flytta till något större eller lyxigare. Framför allt inte nu med ett nytt växthus på plats!
– Utan överdrift kan jag säga att jag varenda dag sedan vi kom hit i 90-talets början känt tacksamhet över att få bo här. Det enda vi ibland pratat om är att en dag, när vi inte behöver närheten till Stockholm som i dag, kanske flyttar ut på landet, ingen av oss skulle ha något emot det, tvärtom. Men som det är nu är det nog så att jag är gjord för att gå här och vara nöjd.
Hittills har Karin Alvtegen publicerat fem böcker på nio år; hastigheten, om jag tolkar henne rätt, kommer inte att bli högre framöver. Den insats varje bok krävt, i tid och koncentration, utkräver också rejäla mellantider då nya idéer kan börja växa. Den löpande rutinen har hon; varje nytt kapitel läses av hennes man, musikern Micke Nord – han är den första kontrollstationen.
Och barnen?
– Nädu, pojkarna läser inte mina böcker. Vissa saker vill man nog inte veta om sin mamma.
– Men en gång, för några år sedan, hände det under semestern på Cypern att allt annat var utläst… August, då 13, tog skeptiskt tag i korrekturbunten till fjärde boken, Skam. När han kom till raden ”Han reste sig och gick fram till hennes sovrumsfönster. Hennes ögon vandrade över hans nakna hud. Så vacker han var.” – då släppte August pappershögen och sa: ”Nä, det här vill jag inte läsa. Vilka konstiga fantasier du har.”
