”Bildningsroman” är Björn Håkansons undertitel på sin nya bok, vilken enligt honom själv är en fristående fortsättning på ”Hur det började”, hans memoarvolym från 2005 om barndomsåren. Beteckningen bildningsroman har han använt förr på sina prosatexter – däribland den allra första av dessa, ”Generalsekreteraren”, som kom redan för 44 år sedan. Av de 29 volymer som verket nu omfattar är något dussintal diktsamlingar, och som förlaget mycket riktigt påpekar präglas hela författarskapet av ”ett laddat växelspel mellan det politiska och det privata”.
”Jag ensam” heter den nya volymen, som får sin upptakt i det östgötska Klockrike dit familjen har flyttat från Jämtland för att ge de två sönerna bättre utbildningsmöjligheter. Björn går i Linköpings läroverk och sparkar fotboll med kamraterna, läser mycket, får Karl Vennbergs ”Gatukorsning” i konfirmationspresent, upptäcker ”det där med flickor”, börjar skriva ner sina funderingar om vem han själv ”egentligen” är i en rad dagboksaktiga anteckningsblock, börjar läsa modern poesi och får stort A för en uppsats om Martinsons diktsamling ”Cikada” med sången om Doris och Mima som efter några år blev upptakten till ”Aniara”.
Lika högt betyg får en analys av Edith Södergrans ”Dagen svalnar”, och Håkanson förklarar nu att detta troligen gav hans liv ”en puff i riktning mot det kommande författarskapet, utan att jag anade det”. Ett urval av Eliots dikter plus Bengt Holmqvists ”Svensk 40-talslyrik” lockade honom djupare in i den poetiska modernismens estetik. I andra ring växer skrivlusten till ett tvingande behov och han blir en flitig medarbetare i föreningen Vitterhet och Hävds stenciltidskrift Poesi och Prosa, detta efter att ha debuterat med ”en egenartad mix av Edith Södergran och Artur Lundkvist”.
Variationen i texterna berättar enligt författaren själv om ”en skrivglad mycket ung man som vistas i en språklig experimentverkstad” och ”nyfrälst av Apollon (eller Dionysos) låter språket flöda i alla riktningar” – ett ”självterapeutiskt” skrivande som bot mot ett ”regellöst känslokaos”.
Den bild man får visar i själva verket en nästan karikatyrmässigt romantisk och känsloberusad ung poet som leker med tankar på att begå självmord på sin 19-årsdag när han inte skissar på ”ett framtidsscenario där jag efter lumpen, utlandsresor och studier borde kunna debutera vår eller höst 1960 – då 22 år”.
Han har börjat skriva bokrecensioner i en östgötsk lokaltidning och fått stabsjobb som malaj i det militära innan han som lärarvikarie jobbar ihop till ett Europaluffande, slår sig ner i Quartier Latin fem minuter från Sorbonne och halkar in i världspolitiken genom att till rumskamrat få en häftigt Gauloiserökande ungersk rumskamrat som lyckats fly ur Sovjetväldet och har häftiga saker att berätta.
Björn Håkanson målar upp 50-talets Paris med hela atmosfären välbevarad och återger sina dagboksanteckningar där han med en nästan rörande tidstypisk rättframhet konstaterar vad livet faktiskt handlar om: ”att i ett universum utan gud och efter ideologiernas bankrutt finna värdepunkter i verklighetens kaos”. Han aktar sig också nogsamt för att ”koppla på självironin så fort jag råkat släppa fram de stora orden”.
Det känns nästan gripande att ta del av den allvarsamme 20- åringens funderingar kring ordet ”mognad” och sedan möta den 50 år äldre memoarförfattarens lika ogarderade tankar kring begreppet – detta när han konstaterar att ”den unge man som var jag” tycks kunna formulera ”åsikter och erfarenheter som även en erkänt mogen människa kunde avundas honom”.
Åter hemma i Sverige börjar han läsa i Uppsala och debuterar i det akademiska kulturlivet på en uppläsningsafton med Staffan Larsson, vars existentiellt och religiöst färgade poesi han tar i häftigt försvar. Han grundlägger här en position som kritiker som snabbt blir alltmera stabil.
”Att förbli ett barn av sin tid” är slutorden i denna mycket fina minnesbok som har åtskilligt att ge varje läsare med ett någorlunda djupgående intresse för vårt språk och dess litteratur.
