Till de intressantaste unga finlandssvenska poeterna idag hör Heidi von Wright , men hon skriver så lågmält att hon riskerar att inte bli hörd, överröstas lätt av tidens mer högljudda poetiska språkexperiment. Med sin tredje, karakteristiskt tunna diktsamling dörren öppnar rummet fortsätter hon gå sin egen väg, hon undersöker i korta dikter små språkförskjutningar och dito vardagsfilosofiska transformationer.
Förvisso är lågmäldheten medvetet underförstått explosiv, som i ” supernovaexplosion ”: ”det jag säger. / är det jag säger. / är det verkligen. / det jag säger.” För Heidi von Wright är de små förskjutningarna mycket större än de ser ut, de växer ut över sina gränser och är rentav ett medel att förändra världen, eller som hon kanske skulle formulera saken, att för ändra värld en?
Världen finns i rummet, bara man inte häftar en alltför definitiv betydelse vid ordet ”finns”, och bara man minns att rummet är ”ett rum i rummets rum”. Eller, mindre poetiskt sagt, möjligheten bebor detaljen, vägen är inåt. Det är för von Wright i språket våra möjligheter och utvägar visar sig, i det till synes intresselösa skrivandet. Skrivandet som ett sätt att möblera, inreda, utreda.
Dikterna fångar läsarens uppmärksamhet genom sin tysta självklarhet, språket är vardagligt, färglöst, och scenen är ofta huslig, inom hemmets fyra väggar. Aktiviteterna är också husliga, vardagliga; diktjaget är passivt, skulle kanske någon vilja framhålla (men von Wrights poäng är å andra sidan att det finns en oerhörd aktivitet i just det förment passiva). Här skymtar också, liksom i de tidigare samlingarna, ett du, som också kan vara läsaren: ”funderar / hur låter / ord när / ord når / dig”.
Situationerna är sällan konkreta, mer en sorts utlöpare ur vardagen; man får känslan av att vardagen blir föremål för reflektion när den hakar upp sig.
Men här finns också sammanstötningar av bilder, mellan ”autokorrelationen för en stokastisk process”, ”ljud av bestick” och ”tavlor på väggar”. Vi ges aldrig en chans att studera vad tavlorna föreställer, det är egalt, den ena ”avbildar rummet”, den andra ”personerna i rummet”; det är den abstraktionsnivån som gäller för von Wright.
Heidi von Wrights subtila ordlekar på mikronivå skapar miniatyrer av vår vardag; de utgör en sorts modeller för vår närvaro i världen, för hur vi kan uppleva den. Samtidigt gestaltar de en konkret bild av en sorts avklarnad ensamhet; här finns ett undervattensrev som antyder ett känslospektrum som lätt blir förbisett men som ger dikterna en del av deras magi. Synnerligen rik dikt för att vara så minimal; myllrande i sitt mikrokosmos.
