Mellan juli 1942 och oktober 1943 deporterades närmare 900000 människor till förintelselägret Treblinka i Polen. Det stora flertalet mördades redan vid ankomsten. Endast ett femtiotal överlevde. En av dem var Chil Rajchman. ”Jag är den sista juden” är den rapport om lägervistelsen som Rajchman nedtecknade efter att han lyckades fly under det desperata och hjältemodiga uppror som fångarna mot alla odds organiserade i augusti 1943.
Nu har den översatts till svenska av Salomon Schulman, som även skrivit det lika känsloladdade som informativa förordet.
Efter kriget emigrerade Chil Rajchman till Uruguay, där han bildade familj och skapade sig ett helt nytt liv. Han ställde upp som vittne i ett flertal rättegångar mot nazistförbrytare, men i enlighet med hans egna önskningar publicerades minnesanteckningarna från Treblinka först efter hans död 2004. Få i hans omgivning kände till hans historia. Kanske var hans plågsamma erfarenheter en börda han inte kunde förmå sig att dela med andra, kanske önskade han att bli sedd som en människa vilken som helst och inte bara som en av de få som lyckats överleva helvetet på jorden.
Hösten 1942 anländer Rajchman till Treblinka tillsammans med sin syster, som omedelbart gasas ihjäl. Själv tas han åt sidan vid selekteringen och blir en av de så kallade arbetsjudarna, de som tvingas utföra det vidriga arbetet i dödsfabriken: tömma offrens kläder på värdesaker, tömma gaskamrarna på döda kroppar, stapla lik i förbränningsugnarna, gräva massgravar.
Rajchmans prosa är direkt, naken och skoningslös. Han skriver i presens och skildrar tillvaron i lägret in i minsta vedervärdiga detalj. Han beskriver hur han som ”frisör” tvingas klippa håret på kvinnorna, innan de under förnedrande former jagas in i gaskamrarna, och hur han som ”tandläkare” måste bända upp käkarna på de döda för att rycka ut tänder med guldfyllningar.
Han lär sig hur man effektivast och på kortast tid forslar ihjälgasade människor till massgravarna – kroppar som sedan, när tyskarna inser att de är tvungna att sopa igen spåren av sina brott, i ett rasande tempo måste grävas upp igen för att i stället brännas. Allt medan sadistiska lägervakter med besinningslös brutalitet och uppenbar njutning piskar och slår de svältande och inte sällan sjuka och skadade arbetsjudarna. Den som inte rör sig snabbt nog eller visar minsta tecken på svaghet mördas på fläcken.
”Jag är den sista juden” är absolut nödvändig läsning. Inte bara som en viktig påminnelse om ett av mänsklighetens värsta illdåd, utan också för att den med smärtsam skärpa beskriver den möjliga slutstationen för all slags ideologi som hämtar sin näring i hatet mot den Andre.
