Uppföljare har oförtjänt dåligt rykte. Så här långt regeras spelåret 2010 av dem. Mass effect 2, Bioshock 2, Starcraft 2, Mafia 2 – just nu är alla speltitlar lite sexigare med en tvåa inklistrad ute i högerkanten.
När spelbudgetarna kryper upp mot en halv miljard kronor är det föga förvånande att förlagsbossarna nervöst klamrar sig fast vid gamla, framgångsrika titlar hellre än att chansa på nya experiment. Så har vi hamnat i en sits där nästan alla så kallade AAA-spel (de stora, dyra, maffiga titlarna) som produceras bygger vidare på ett redan etablerat varumärke från spel eller film.
En bra tumregel är att spel som parasiterar på en films renommé är skräp medan en uppföljare till ett framgångsrikt spel håller ungefär samma kvalitet som sin föregångare. Det är ovanligt att en tvåa är sensationellt mycket bättre än ettan, men det händer. Uncharted 2 och Red dead redemption (uppföljaren till Red dead revolver) är båda mästerverk trots att ettorna inte var mer än habila actionäventyr.
När en spelstudio hamrar fram en tvåa kan de ofta luta sig mot spelmekaniken och kanske även tekniken de utvecklat till ettan, så arbetet handlar mer om att förfina grundkonceptet, tillföra en liten dos innovation, bygga nya miljöer, fixa trasiga detaljer och skära bort sådant som inte bidrar till helhetsupplevelsen. Istället för att bygga en ny värld av en näve fickludd kan hantverkarna trimma och finputsa sin skapelse. Klart det blir bättre.
Tvåor kan man också utan självbedrägeri längta efter långt i förväg. Alla spel framstår som ungefär lika revolutionerande i förlagens pr-blad, hur eländiga de än visar sig vara när de väl står och slokar i butikshyllorna. Men har man spelat en lysande etta kan man – till skillnad från i filmens värld – hoppas på en kompetent tvåa. Man kan till och med hoppas att spelets designer har fått lite nya idéer och lyssnat på spelarnas och kritikernas åsikter. Sådana är de ofta, spelutvecklarna: öppna för förslag och idéer. Det är väl bland annat den respekten för pöbeln som gör att mediet inte får någon respekt som konstart.
Alla bra spel förtjänar en tvåa. Men sedan får det vara nog. Dagens uppföljarhets där kassakor som Call of Duty och NHL tvingas kalva minst en gång om året kan inte sanktioneras. Det tar sällan mer än tre spel i en serie innan utvecklingsteamet tappar sugen. Och det måste trots allt beredas utrymme för några vilda, vågade ettor också.
Årets mest säregna spelupplevelse så här långt var förstås en sådan: Heavy Rain, en fullständigt exempellös fransk dramathriller. Gud ska veta att den drogs med en del skönhetsfläckar – men inget som inte en uppföljare skulle kunna fixa.
Sam Sundberg är krönikör och spelredaktör i Svenska Dagbladet.
