Är jag ute? Eller inne? Är ute där, eller? Och var är du? Argus från Barnens underjordiska scen, Bus, öppnar och stänger en dörr som han och en Pippi klädd som krigstidssköterska, har monterat under visst besvär mitt på skolgården. På andra sidan dörren några niondeklassare, lite generade. Några mindre barn springer dit, pekar: Men det är ju där som är utanför! Men är du Pippi? Kan du bära en häst? Jaha! Bär mig då! Men du är väl ingen häst.

Tre gamla husvagnar, förlåt busvagnar, två veteranbilar och ett brinnande soppkök. Ett myller av grejor, och ett myller av barn, 6–16 år. In och ut i vagnarna. Några börjar omedelbart leka, andra halkar in i de miniteaterspel som uppstår i mötet mellan dem, skådespelarna och de uppbyggda miljöerna. Några bara släntrar kring, tittar.

En vuxen som hamnat mitt i Busvagnslägret på Bredbyskolan i Spånga i västra Stockholm fattar strängt taget ingenting. När börjar det? Snart. Vad gör ni? Håller på.

Ja, allt håller liksom på och är början. Samt mitten och slutet. Jag lyckas hålla kvar Argus i 30 sekunder: Vad är det jag ser?

–Rörelse, surrealistiska positioner, interaktivitet. Ibland lite panik.

Ett stort leende, och så in i rollen och barnen igen.

Bäddat för lek. Några blir nerbäddade utanför sjukstugevagnen. Andra sänder radio från författarvagnen där en annan Argus håller hus, Argus Strandberg, författare till ett drömspel. Ett drömspel? Kanske det drömspel som repeteras som balett i bakluckan på en blå Morris. Interaktiviteten är intensiv. Strängt taget ser man bara massa barnben sticka ut ur luckan – hur många skolbarn går in i en baklucka?

Och titta där! En levande docka. Lilla syster Fräs, åtta månader och yngst i skådespelartruppen? Hur gammal är hon? Åtta år? Ååååh gullig... vadå, förresten, åtta år? Du menar åtta månader?

–Snart börjar det! Kom, kom, kom.

Jag glider undan, håller mig till betraktarna. Men allvarligt, vad är det jag har sett?

Helena Källström, producent på Bus, gapskrattar när jag ställer frågan.

–Den yttersta formen av interaktiv, inkluderande teater för barn 0–100 år gamla. Vi söker det innersta buset som finns i varje människa. Vi tror på den läkande leken.

Några skolor har frågat om de kan få in teaterbesöket i något tema; droger, mobbning osv.

–Men det går inte, det handlar om att utvecklas, om att våga. Vilket barn som helst kan få en roll. Och i grunden handlar det om att vilja göra en bättre värld.

Peter Lilliu, rektor, är skyldig till att barnen i Bredbyskolan fick besök av busvagnslägret.

–Det är helt tokigt och roligt och går absolut inte att göra i klassrummet.

Han känner igen bilden att det är kärvt för Stockholmsskolorna att ha råd med kulturinslag, som SvD skrev om i tisdags, men Bredbyskolan nappade ändå när Bus ringde.

–Det blir lätt att kulturen stryker på foten när det är kärvt med pengar, trots att kulturevenemang egentligen inte är särskilt dyra. Och det här gör intryck, barnen kommer att berätta om det länge.

Vilken skola som kommer att hemsökas nästa gång är en hemlis mellan Bus och rektorerna. Kanske en skolgård nära dig.