Vilken nytta har du haft av skrivarskolorna?

–Innan jag började på skrivarskola hade jag inga vänner som skrev. Att jag kom in i det sammanhanget gjorde att jag kunde ta mitt skrivande på allvar.

De senaste åren har det påståtts att alla skrivarskoleelever har samma stil. Vad tycker du om det?

–Jag förstår inte hur en sådan litteratur skulle kunna skapas! Det är ju inte så att man föds i den där skolan och lär sig språket man talar där. Det finns otroligt många handledare på de här skolorna och folk har olika estetik, det finns inga pekpinnar.

–Fast den där kritiken handlar väl också om en föreställning att man lär sig att skriva på skolorna och att man då inte är en riktig författare, för är man en riktig författare bara kommer texten till en. Så fungerar det inte.

Var det enklare eller svårare än du trodde att bli publicerad?

–Det gick jättefort. W&W ringde upp bara ett par dagar efter att jag hade skickat in. Jag trodde inte det var sant. Jag tänkte att de nog bara ville träffa mig och diskutera manuset. Men allt var färdigt direkt.

Hur viktigt var det att experimentera med formen när du skrev?

–För mig är språket väldigt viktigt. Jag skulle aldrig kunna motivera mig själv att bara skriva en berättelse rakt upp och ned som vissa gör. Jag måste hela tiden utmana mig själv med språket.

Hur mycket handlar Pioner om dig?

–Ämnena som de två kvinnorna diskuterar är jag. Om inte frågorna kändes angelägna för mig hade jag heller inte kunnat skriva den här boken. Karaktärerna började någonstans i mig, men ju mer jag skrev desto mer fiktionaliserat blev det. Så det är ingen självbiografi! (Skratt.)

Hur har det känts att bli recenserad?

–Jag har fått ett fint mottagande, vilket ju är fantastiskt. Det känns väldigt privilegierat att folk läser det jag har skrivit.