Det finns saker i livet som är omöjliga att komma förbi. Helst skulle man bara vilja släppa taget, lägga sig ner, strunta i allt. Men omständigheterna kräver av en att man står stark.
– Dagen före min mammas begravning gick jag mina dagliga sex kilometer i ett skogrikt friluftsområde en bit hemifrån. Flugsvamparna trängdes längs promenadstigen, myggorna surrade och molnen strök över trädtopparna, men det kom inget regn.
Som vanligt lyssnade jag på radio. Det radioprogram jag hörde talade till hela min varelse. Det är svårt att veta när något börjar, men Eric Schüldts I skogens skugga (Schüldt i P1), som på inget sätt innehöll något religiöst fromleri, gav mig den andliga styrka jag behövde.
I upptakten av sitt program beskrev Eric Schüldt hur vi människor, i takt med civilisationens framväxande, kommit att behärska skogen. ”Ändå har det funnits en tid då skogsbrynet verkligen innebar en port mellan vår värld och en annan.” Den skogen lever kvar hos oss, menade han. ”Den går att höra som ett sus i spelmännens uråldriga låtar.”
En av de medverkande i programmet, författaren Kerstin Ekman (som bland annat skrivit Herrarna i skogen) hade studerat hur skogen utvecklats i vårt medvetande alltifrån romarna, vårt behov av troll, att placera ut ondskan någon annanstans, utanför oss. Hon närmade sig dessa frågor på ett nästintill vetenskapligt vis, ändå fanns det i hennes sätt att tala om skogen utrymme för det där andra som vi inte kan förklara.
En annan medverkande, riksspelmannen Thore Härdelin, skildrade hur spelmän förr i tiden kunde förvrida huvudet på sin publik genom ett skönspel som vittnade om närvaron av något annat, något större, ett mysterium. Dessutom hade forna tiders spelmän rykte om sig att stå det okända närmare än andra människor, de var ofta synska, kunde spå i kaffesump, stämma blod.
Jag brukar ha svårt att fördra folkmusik på fiol; men när Thore och Thuva Härdelin spelade var mysteriet närvarande; det kanske är i musiken som det oförklarliga uppenbarar sig för oss, nuförtiden mer än någonsin. Varje stycke i Eric Schüldts program fick mig på ett paradoxalt sätt att tänka på den glädje som finns i sorgen, att sorgen innehåller jubel. Så kan det bli när man lyssnar på en viss sorts musik, att man kan mäta styrkan i sorgen. Vemodet bor granne med glädjen över att finnas till och vara förmögen att sörja.
Det kanske är så det måste börja, man hör ett radioprogram och känner sig upplyft av det. Man blir rörlig invärtes, känslig. Det är motsatsen till att stelna och hålla allting på armlängds avstånd.
