Inger Lindahls bok Pappa kommer, med bilder av Gunilla Kvarnström, gavs ut 2004. Axel ska hem till pappa, väskan är packad, men när pappa äntligen kommer har väntan nästan varit för lång.
Är det konstigt att se sig själv som ett tecken i tiden? Författaren Jonna Nordenskiöld visste bara att hon ville skriva om en relativt lycklig skilsmässa - om de nu kan vara lyckliga - men visa att även i den finns sorg, oro och mycket längtan.
- När böckernas Fia är hos pappa längtar hon efter mamma och när hon är hos mamma längtar hon efter pappa. Att längta är ett normaltillstånd för dem som är skilda, både för barnen och för föräldrarna.
På SvD:s Idagsida pågår just nu en artikelserie om det växelvisa boendet - när barnen efter en skilsmässa flyttar mellan mamma och pappa. En boendeform som enligt en färsk SCB-undersökning, ökat från 1 procent 1984 till 20 procent 2004 (se Idag 20/10).
Så hur skildras då skilsmässan i den svenska barn- och ungdomsboken? Jonna Nordenskiölds fram- och tillbakaflyttande romanfigur Fia verkar i alla fall stämma väl med verkligheten. Enligt SCB:s undersökning är det framförallt tjänstemannafamiljer som tillämpar växelvis boende.
Men Fia är också ett lyckligt lottat
skilsmässobarn. Pappa bor visserligen i en liten tvåa och mamma i en stor villa med ny bebis och ny man, men alla vuxna unnar varandra gott och ser sina barn. När Fias fyraåriga lillasyster Tora säger att hon hellre vill ha pappas vackra flickvän till mamma, skrattar mamma bara för hon vet att i grunden blir en mamma aldrig utbytt.
- Det är klart att Tora ska få säga så. Man blir ju ofta förälskad i en ny bekantskap. Men storasyster Fia blir ju upprörd över vad Tora säger, hon tar ansvar för att mamma och pappa inte ska bli ledsna.
Jonna Nordenskiöld, har själv som barn upplevt en skilsmässa. Som det var på 70-talet bodde hon med mamma och träffade bara pappa då och då. Hennes egna barn är även de skilsmässobarn, men hon och barnens pappa tillämpar det växelvisa boendet - varannan vecka med pappa, varannan med mamma.
I verkligheten får omkring 25 procent av alla barn i dag uppleva en skilsmässa. En stor mängd barn- och ungdomsböcker, som på ett eller annat sätt behandlar ämnet skönlitterärt, har
kommit ut de senaste fem åren.
Det växelvisa boendet behandlas också i författaren Johanna Nilssons mellanåldersbok Alva och familjen låtsas som handlar om en flicka och hennes försök att få ihop sina två världar. Och i Eva Uddlings bilderbok Bo här och bo där, där pappan flyttar mellan olika andrahandskontrakt medan mamman bor kvar ”i Hemma”.
Det finns också bilderböcker och kapitelböcker i delvis mörka toner om längtan, sorg och ilska, som Inger Lindahls Pappa kommer, Inger Granbergs Hanna och Julia eller Bo R Holmbergs En dag med Johnny. Och ungdomsböcker, som Bo R Holmberg med sin Augustprisnominerade Eddie Bolander & jag eller Eva Swedenmarks Frusna ögonblick där tonåringarna själva tar kontakt med sina pappor. Även många mellanåldersböcker behandlar ämnet, som Kristina Westerlunds Åkes bästa pappa och Måns Gahrton och Johan Unenges Livet enligt Rosa.
Anna-Karin Eurelius har varit författare i över 30 år och bland annat skrivit mellanåldersböckerna Madonna Svensson och Världens mesta Madonna,
den senare kom år 2000. I dem är det pappa som lämnar familjen för en annan kvinnas skull. Böcker som gör ont att läsa; flickans lojalitet med båda sina föräldrar, deras mänskliga oförmåga och upptagenhet av sig själva. Och Madonnas starka längtan att de ska vara en hel familj, att hon ska få tycka om sin pappa utan att mamma blir ledsen och att pappa ska visa i handling att han faktiskt bryr sig om sin dotter.
- Jag har upplevt flera skilsmässor på nära håll, även min egen. En skilsmässa i samförstånd är önsketänkande och även om barnen inte lever ut sin skada är skilsmässan något de bär på.
I Madonnaböckerna ville Anna-Karin Eurelius ha med även de vuxnas tankar och känslor. Hon uppfattar dagens föräldrar sådana: att de talar även med ganska små barn om svåra saker. Att det är ett mer ”kamratligt” förhållande mellan barn och vuxna.
I den bok hon arbetar med nu är det en mamma som går - ett mindre vanligt tema i barnboken.
Någon aktuell forskning kring hur skilsmässor skildrats i litteraturen för barn
och unga genom tiderna verkar inte finnas. Det är en typ av forskning som inte är modern inom litteraturvetenskapen i dag. Nu forskar man kring frågor om bilderbokens form och kring genus, menar Boel Westin, professor i litteraturvetenskap med inriktning på barn- och ungdomslitteratur vid Stockholms universitet.
Det finns enstaka tidiga titlar som tar upp ämnet skilsmässa. Lena Kåreland, docent i litteraturvetenskap och SvD:s barnboksrecensent, nämner Jeanna Oterdahls Skolflickor från 1924 eller Mollie Faustmans Renées dagbok från 1938. Då de skrevs var skilsmässa inte bara en synd i mångas ögon, utan även en ekonomisk katastrof och något som juridiskt var mer eller mindre omöjligt.
På Stockholms stadsbibliotek hjälper man oss att söka bakåt i tiden. Någon titel från tidigt 60-tal som skildrar skilsmässa dyker upp och sedan en mängd från 70-talet. En ny skilsmässolag 1974 gjorde det enklare att skiljas och antalet skilsmässor ökade. Det avspeglade sig i litteraturen: Handfasta böcker att diskutera
kring tillsammans med barnen med titlar som ”Så var det när Petras föräldrar skildes”. ”Mias pappa flyttar” eller ”Agnetas dag med pappa”.
Pedagogiken i dessa böcker är tydlig och skilsmässan visas steg för steg: Det är jobbigt i början när mamma och pappa bråkar, sedan får vi veta att mamma blir trött när hon ska sköta allt själv och att det är roligt att träffa pappa och hans nya fru på helgen. Och till sist hur bra det kan bli i slutändan när mamma träffar en ny man.
Anna-Karin Eurelius barnböcker vid den tiden handlade inte just om skilsmässor, men hon minns tankegångarna i tiden kring författandet.
- Det är lätt, när man skriver om viktiga områden för barn, att bli låst i känslan av att vilja ge barnen hjälp, tröst och råd i stället för en litterär upplevelse. Jag vet inte hur mycket litteraturen led av det, men som författare var jag väldigt tyngd av ansvaret.
Några stråk tycks återkomma genom alla tider: längtan efter pappa. Men också ensamheten.
Tydligast är den kanske i Hans Petersons
mellanåldersbok från 1980. I Ni får inte skiljas! finns ingen försoning med föräldrarna: perspektivet är den omkring 9-åriga flickan Lottens. Efter skilsmässan och därmed föräldrarnas svek mot henne och lillasystern, känner hon att hon är i grunden ensam och bör klara sig själv så gott hon kan.
Riktigt så starkt är inte temat i de flesta andra böckerna genom åren, men det finns i de flesta: Att relationen till föräldrarna inte längre är självklar, att även yngre barn inte berättar vad de djupast känner och att skilsmässan tvingar dem till stort ansvar. Alla i familjen är efter separationen i högre grad ensamma. Tydligare individer kanske, men känslan av familj, av ett vi, tycks bruten.
Känslan av något brustet förmedlas starkast i de böcker som skildrar själva separationen. Och allt fler böcker, tycker sig bibliotekarierna på Stockholms statsbiblioteks barn- och ungdomsboksavdelning kunna se, handlar snarare om vardagen som skild. Inte sällan kommer till och med en liten skvätt försoning på sista sidan
och mamma och pappa kan vara vänner igen. I alla fall nästan.
