Kyrkomurar som förfaller, gravar som växer igen, mögel som äter upp inventarierna. Svenska kyrkan varnar nu åter för att man inte har råd att underhålla kulturarvet, om regeringen inför skatt på kyrkans skogar nästa år. Men regeringen tänker inte förlänga perioden för de övergångsbestämmelser som beslutades för Svenska kyrkan inför separationen från staten 2000. Det framgår av ett skriftligt svar från finansminister Anders Borg på en fråga i riksdagen förra veckan. Därmed kommer kyrkans ekonomi att gröpas ur med mångmiljonbelopp från 2011.

–Vi har förgäves bett regeringen om att få förhandla om en förlängning, men nu pekar allt på att vi måste börja betala 100–200 miljoner kronor i skatt om året, säger Lars Friedner, Svenska kyrkans generalsekreterare.

Striden gäller de så kallade prästlönetillgångarna. Kyrkans skogar har av hävd varit skattefria sedan medeltiden, och när kyrka och stat skildes åt vid millennieskiftet bestämdes om ytterligare tio års skattebefrielse. Den tiden är till ända vid årsskiftet, och skatten måste börja betalas året därpå. Ärkebiskop Anders Wejryd har personligen skrivit till finansdepartementet, men utan att få gehör hos Anders Borg.

Nu menar Svenska kyrkan att beskattningen antingen måste stoppas eller kompenseras med ett högre statligt bidrag till kyrkounderhåll. Alternativet är att acceptera att fler kyrkor stängs och att kyrkor börjar förfalla.

Kyrkor anses utgöra Sveriges sammantaget största gemensamma kulturarv, och enligt kulturminneslagen måste alla kyrkor byggda före 1940 vårdas. Men det så kallade kyrkoantikvariska stödet från staten anses inte räcka.

– Om vi också får en skatt, innebär det att staten inte gör rätt för sig, de antikvariska merkostnaderna, som ju staten ska betala, är avsevärt högre än det belopp som regeringen nu har föreslagit riksdagen, säger Lars Friedner.

Just nu bestämmer staten bara ett år i sänder hur mycket pengar som kyrkan får i antikvariskt stöd. 2010 ger staten samma belopp som i år, cirka 460 miljoner kronor, och avsikten är att det ska fortsätta till och med 2014.

–Klart är att kulturarvet kräver långt mer än 460 miljoner kronor, säger Boel Hössjer Sundman, samordnare av kyrkans kulturarvsfrågor.

Det är nu hårda prioriteringar som väntar i många församlingar. Enligt Boel Hössjer Sundman kommer vård av äldre inventarier – som skulpturer, textilier, nattvardskalkar och ljusstakar – att få stå tillbaka. Detsamma gäller kyrkogårdarna och de gamla murarna. Och äldre taktyper, som Hälsinglands vackra spåntak, kan i vissa fall få ersättas av mer lättunderhållet takmaterial. Fattiga församlingars viktigaste prioritet måste bli att hålla regnet ute.

–Ta till exempel Karlsdals kapell som är i dåligt skick i en avfolkningsbygd mellan Nora och Karlskoga. Länsstyrelsen i Örebro säger att det är en exceptionell kyrka av stort kulturhistoriskt värde, men nu spricker kapellets murar och på platsen bor bara 100 personer. Vem ska betala för sådana kyrkor i framtiden? frågar sig Boel Hössjer Sundman.

Det finns redan exempel på rivningar som en sista utväg när pengar saknas. I det kyrktäta Skåne ville församlingen i Maglarp bli av med en sekelskifteskyrka som inte användes. Det ledde till en uppslitande process, där läns- och kammarrätterna sa nej.

Byggd 1908, var Maglarps Nya kyrka skyddad av kapitel 4 i kulturminneslagen, och som tillsynsmyndighet avstyrkte länsstyrelsen rivningsbegäran. Men pengar till underhåll fanns inte, och till sist avgjorde Regeringsrätten att församlingen fick riva, något som skedde 2007.

Thomas Romberg, länsantikvarie i Skåne, menar dock att kyrkorna generellt sett aldrig har varit i så gott skick som idag:

–På 1700- och 1800-talen kunde biskopens besiktning handla om att kyrkobesökarna inte skulle riskera att få nedfallande sten i huvudet. Får kyrkan 460 miljoner per år så är det rätt bra, säger han.