Ett möte med skogsrået
- Men skogsrået (*1) det kom, det fick jag se, det var lite innan jag skulle där ifrån och här ner, så kom hon. Men hon har förvillat mig så ofta så ofta så. Men jag har aldrig fått se henne mer än en gång.
- Inte det?
- Då kom hon och ... springande längs vägen där inne ... uppe i skogen. Det dånade så förskräckligt när hon kom springande, så det var som en ... när en häst springer. Och jag var nere efter ved, så var jag här ett stycke ifrån vägen när hon kom springande. Och... Annars hade jag varit vid vägen så skulle jag hejdat henne där och pra-... (försöka) prata med henne riktigt.
- Kan man det, ja?
- Ja, det kan man. Men så var det ett stycke ifrån vägen, så ja kunde inte. Där var en grind också där, strax intill där. Jag trodde hon skulle igenom den, men det gjorde hon inte, utan så följde hon en annan gärdsgård in i skogen på det viset. Det är ju...
- Men på vad sätt kan hon förvilla en?
- Ja, man mister sans och allting, så man känner inte igen det alls.

*1 Eg. skogssnuvan

(Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund)