Möbler från Offecct, Swedese och Skandiform på möbelmässan i Milano.
I Zona Tortona pågår en designorientering. En karta delas ut till hugade besökare, som sedan travar runt till de på kartan markerade vattenhålen.
Här finns exempelvis Tom Dixon, B&B Italia, Moooi, Superstudio och svenska satsningen Swedish home. Det är mindre neonblink och färre kindpussar på den svenska arenan, men annars står den sig väl.
Och trots nationell konkurrens av möbler från exempelvis David design, glas av Ingegerd Råman för Orrefors och Electrolux senaste innovationer är det leksaksföretaget Brio, som lockar allra flest nyfikna i svensklägret. Det är taxen man vill åt.
För den gamle trotjänaren, helt i trä, med röda hjul och svans av en fjäder finns nu i megaformat. Och även den större varianten går att dra fram över golvet. Många är det som testdrar, de flesta är dock ”hussar” i kostym.
Initiativet till Swedish home kom från ett antal svenska företag som ville visa upp inhemsk kvalitetsdesign utifrån ett hemmaperspektiv. Visa produkter som inte bara platsar i offentliga miljöer eller fyller stora utställningsytor.
– Vi vill visa en helhet av god svensk design och samtidigt särskilja oss från det man vanligen kallar skandinavisk design, säger projektledaren och den kreativt ansvariga Sandra Asplund.
Går det och är det ens intressant?
– Vi har bara bjudit in företag och formgivare som har samma syn som vi på kvalitet eller etik- och moralfrågor. Och som dessutom har en hög nyskapande nivå. Så, där har du mycket av vad god svensk design handlar om.
Hon talar om att ”bjuda in världen till ett samtida Sverige” och det verkar fungera. Även Volvobilen och Arkitektshus modeller har nu funnit sin publik. Pia Walléns smycken och filtalster för såväl frusna fötter som själar, utmanar nu Briotaxen. Men förgäves.
På andra sidan staden tornar det nya jättelika mässkomplexet – Nuova Fiera Milano Rho-Pero upp mot skyn. Här visar 2 500 utställare sina senaste produkter.
Trängseln är lika påfallande som utbudet, trots att urvalet i år varit tuffare. Bara de allra främsta får ta plats i salarna märkta med ”design”. Cirka tio av dem är svenska. Här ligger Blå Station, Källemo och Offecct sida vid sida.
– Den här mässan är extremt viktig för oss och exportmarknaden blir allt större. I år kan vi dessutom konkurrera på samma villkor med de allra största drakarna, säger Blå Stations vd Johan Lindau.
Han sneglar mot de enorma italienska skrytbyggen som är märkta med Cappellini och Moroso.
– Men med vårt asketiska kulturarv går det att visa möbler i en sådan här monter också. Och till oss kommer de för att tala om vår innovativa design, inte för att berömma utställningen.
Granne med Blå Station ligger Offecct där Eero Koivisto är fullt upptagen med möten, tryggt omgiven av sina egendesignade möbler.
– Förr var Milanomässan mest ett Campari-race tillsammans med polarna, men nu handlar det bara om att sitta i maratonmöten, säger han.
Men så vittnar han också om att Skandinavien är viktigare i Europa i dag och att en ny generation formgivare presenterat sig på den internationella arenan. Monica Förster och designkvartetten Front är några han nämner.
– Jag var i Mexico City för någon vecka sedan och av tolv föreläsare, var det elva som körde Saab eller Volvo. Vi är varken grå eller trista längre, om någon nu trodde det, säger Eero Koivisto och återgår till kön av besökare.
Men det finns de svenskar som har det ännu körigare – Materia/Klaessons Tomas Persbeck. För det är han som ska visa Fronts rörliga papperskorg Bin. Tom ser den ut som en vanlig cylinder, men med innehåll buktar den likt den virtuella skräpkorgen på datorns skrivbord.
– Den verkar bli en riktig succé. Och för mig är det så schysst att få tala om funktion som syns och inte bara om en glättig yta.
Även på den unga arenan av oetablerade formgivare, Salone Satellite, finns Sverige representerat. Offpist visar ett litet produktutbud bestående av några lampor, ett pic nic-bord och en spegel. Produkter som för Håkan Rehle och Cecilia Johansson är självklara.
– Men så kommer japaner och frågar massor om hur vi har tänkt och vad det egentligen är. Det är en lampa. Punkt. Men det är väl svenskt att tänka så, antar jag, säger Cecilia Johansson.
