Matti Klinge
Den politiske Runeberg
424 S. Atlantis/Söderströms. CA 310:-

Alltid, det vill säga årligen och förbannat ofta, är det någon diktare som med anledning av sitt sekelgamla födelsedatum ska högtidlighållas. För tillfället avfiras Harry Martinson medelst allehanda expositioner, luffarexkursioner och dramatiska kineserier. Det sker också utomlands: britterna minns sin Greene, och i Chile vinkar man åt Neruda. Vad du gör, släng inte harskramlan, för nästa år är det Sartres och icke minst 200-åringen Andersens tur. Och året därpå, Beckett... Ett glatt hurra, ett högt hurra, för varje man som diktat bra!
Arrangörer är de litterära sällskapen, hoper av tillbedjare, förlästa, fromt bligande zeloter som manar omgivningen till reverenser inför jubilarens bekransade byst. Knäfall på ett led och mumla Den Stores namn, med devot kärlighet, tryck nu Hans boksidor mot ditt bröst.

Bättre är det då folket otvunget uppmärksammar ett jubileum. En diktare som sannerligen har rätt att ta plats i folkets
gullstol på sin födelsedag, är Johan Ludvig Runeberg. Det sker emellertid varje år den 5 februari, på Runebergsdagen. Att det finska folket orkar hissa Runeberg varje år beror på att den beundransvärda segheten i deras armar bestyrkts och besannats av festföremålet själv. Den uthållighet och det jämnmod som anses känneteckna den finska folksjälen, och som underbyggt, för att inte säga konstituerat, en stor del av nationens självkänsla, är hans produkt. I år är det dessutom 200 år sedan Runeberg föddes, så de litterära festligheterna i grannlandet är minst sagt befogade.
Allt han skrev, skrev han på svenska, så vi har ju rätt att hylla Runeberg också här, men rakt inte med samma patriotiska innerlighet, som i Finland.

Om nationalskald är en befattning, och inte en beteckning att fästa på vemhelst som besjunger landets vakna sol, barndomens stenar och finkarnas musik, har ett land till antalet en och endast en sådan skald. I Sverige har vi flera - Tegnér, Heidenstam, Taube - alltså ingen. För att en
titel, i denna strikta, exklusiva bemärkelse, ska förlänas en skald, erfordras inte bara nationell representation utan också ett visst mått av nationell disputation. En verklig nationalskald framträder således i oroliga tider, och hans lyra får en oavvislig, bestående politisk verkan, åt den riktning som tjänar nationens väl och ve. Följaktligen är och förblir endast den nationalskald som får historiskt instämmande, som skriver in sig i framtiden, i överensstämmelse med det politiska utfallet.
Johan Ludvig Runeberg gör som få andra författare skäl för titeln nationalskald, tolkad på detta politiska vis. Professor Matti Klinge, som likt ingen annan känner den finska historiska omgivningen, framför allt inom den akademiska sfären, kring det ”galna” året 1848, har i sitt arbete Den politiske Runeberg betonat Runebergs ideologiska positionering och inverkan på sin samtid. Och han konstaterar omgående att begreppet nationalskald hör till den politiska sfären.

Något kan man undra över Klinges motiv, huruvida
de är framlockade av vetenskapligt begrundande eller 200-årsdagen. Boken förklaras med viss häftighet, att det faktiskt, bland de manshöga travarna av biografier och kommentarböcker, finns rum för ännu en skrift om Runeberg, nämligen en i vilken författaren granskas i en politisk kontext. Klinge försvarar sig såsom angripen på förhand, och slår ner på de lakuner och uraktlåtenheter som den tidigare forskningen är behäftad med. Det tycks mig som finns i studiet av Runeberg inneslutet det slagets mättnad - typisk för mången forskning - som går ut på att allt väsentligt redan framdragits och nedtecknats, och att alla vidare försök sällan blir något mer än små korrigeringar och ifyllningar.
Det är dock för väl att Klinge, skälen oaktade, sluter sina digra kunskaper kring Runebergs bekanta gestalt, för boken stimulerar högeligen både som historieutsnitt och litteraturvetenskaplig fördjupning. Det är en vällovligt nyanserad och nykter skildring av ett invecklat och avgörande tidsskede i Finlands historia, och
med poeten som huvudperson.
Efter finska kriget 1808-1809, då Sverige förlorade sin östra landsdel till Ryssland, befann sig storfurstendömet Finland i ett nymornat, vankelmodigt tillstånd. Fri från svensken, men snarad av ryssen. Eftersom tsar Alexander eftersträvade stabilitet i rikets nordvästra utpost skonade han Finland från livegenskap och kosackterror. För att vara ett erövrat land ansågs Finland privilegierat, ett privilegium värt att värna.
1822 var året då Runeberg skrev in sig vid Åbo universitet, han gjorde det jämsides med Johan Vilhelm Snellman och Elias Lönnrot. De tre studenternas samtidiga immatrikulering har kallats en stjärnstund i Finlands intellektuella historia. Alla bidrog de på sitt sätt till att stärka den finska nationalandan. Genom Runebergs diktning tog Finland form som ett fosterland och moraliskt begrepp. Han verbaliserade tanken, gav själva idén språkdräkt, och grann var den också, skräddad av klassisk, taktfast meter.

Klinge karaktäriserar Runeberg som konservativ, och
understryker att denna hemhörighet, tvärtemot vad som ofta postuleras, är ett politiskt ställningstagande, så gott som något. ”Även konservativ politik är politik.” Denna grundsats, menar Klinge, är nyckeln till Runebergs livsinställning och verk.
Till skydd mot tidens vänstervindar, ”den revolutionära smittan”, som hotade att rasera det finska privilegium på vilken Runebergs parnass vilade, och dra tsarens onda öga till sig, förespråkade Runeberg en officiell nationalism, som inte var omstörtande, utan förnöjd och stolt över vad den redan ägde. I ”Fänrik Ståls sägner”, som avhandlar det Finska kriget, ska hjältemodet och ståndaktigheten, den finske soldatens fasta karaktär, verka som ett stöd för den nationella självkänslan, utan att inspirera till omstörtning och utbrytning. Finnen ska vara stolt - och lugn.

”Vårt land”, Finlands nationalsång, skrevs för att ofördröjligen överräckas till de upproriska studentskockarna, som ville marschera på gatorna efter fransk förebild. Sången hade en
pacificerande effekt, anser Klinge, och Runeberg skrev den utifrån sin ansvarskänsla, som manade honom att värna Finlands relativa inre frihet. Denna frihet garanterade ju också hans egen ställning.

Runeberg står fram som en tidens bestormade man, kluven av olika lojaliteter och kall. Detta märks icke minst i hans diktning, som böljar fram och tillbaka. Den enda fasta punkten är moralens och ödets fundament. Klinge befäster ”Sägnernas” egenskap som moralregister och dygdesamling, inspirerat av de antika epopéerna, och med folkpoesins naturlighet.
Man bör nog främst se diktverkets höga ideal som uttryck för en verkningsfull estetisk princip, och inte som ett likställigt avtryck av Runebergs reella själsliv och personliga övertygelse. Runeberg var skolad i vältalighet, och gav gång på gång prov på sin ”ovanliga equilibristiska förmåga”.
Klinge noterar Runebergs stora intresse för rysk litteratur, och den stora inverkan den kejserlige författaren Vasilij Zjukovskijs verk kan ha haft på utformningen av
”Fänrik Ståls sägner”. Detta är en för Runebergsforskningen ny tanke. Några konkreta bevis för Zjukovskijs inflytande kan Klinge inte presentera, men han hävdar senare, för att styrka sin tes om nationalsångens antirevolutionära inverkan på studenterna, att en ”ultrapositivistisk” forskning, med dess oeftergivliga krav på källhänvisningar, inte alltid är nöjaktig - särskilt inte för att genomlysa den politiska sfären, eftersom det hör till ”politikens natur att många förhandlingar är avsiktligt hemliga.” Klinge förespråkar en ”förstående humanistisk metod”, som vågar luta sig mot hypoteser och intuitivt tänkande.

Emellanåt beskylldes Runeberg för att vara köpt av ryssen, kejserligt honorerad som han var. Detta var en anklagelse som stundtals kom att gälla flera uppburna medlemmar av släkten Tengström, som Runeberg tillhörde. Men det som vi med facit i hand benämner defaitistiskt, undfallande och rentav fegt var en strategi, en väg till överlevnad och framtid. Under Runebergs levnad var nationens
blomning sluten än i knopp.