Det litterära sommarhuset rymmer inte bara vissa återkommande skeende. det ska också se ut på ett visst sätt, helst ska det vara stort, ha gått i arv i generationer, ligga nära vatten och vara rätt med vita knutar - trots att de flesta somamrstugorna inte ser ut så.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Huset var lämnat åt sig självt, huset var övergivet. Det låg där likt ett snäckskal på en sandbank dömt att fyllas med torra, salta korn nu då livet hade flytt därifrån.
Virginia Woolfs Mot fyren är inte bara en roman man gärna läser om och om igen. Den ger också röst åt ett sommarhus, det som i första delen är scenen för familjen Ramsey och deras pratiga middagar. I andra delen är sommarhuset självt huvudpersonen. Det knirrar och knarrar och är ensamt, tömt på de människor som var fyllda med liv där under somrarna.
Det är svårt att erinra sig en tydligare sommarhusskildring, en där huset spelar huvudrollen på samma sätt. För att däremot hitta berättelser runt sommarhus räcker det med att dra ut några böcker ur bokhyllan.
Det går visserligen att hitta flera böcker med titeln Summer house om man söker i nätbokhandlar som Amazon, framför allt i underhållningsgenren. Men med undantag av Mot fyren och några andra brittiska klassiker, ofta om herrgårdsliknande sommarnöjen, verkar sommarhusen mer frekventa i svensk litteratur. Etnologiprofessorn Orvar Löfgren förvånas inte:
–De skandinaviska länderna har ju en helt annan sommarstugetradition, mycket bredare. I stora delar av världen är det här ett begränsat elitorienterat fenomen. Vår tradition står sig också starkt kulturellt, sommarstugan har en lyskraft.
Orvar Löfgren ser många faktorer som gör sommarhusen till ett dynamiskt författarmaterial, som att de ger en föreställning om ”Livet annorlunda” och att familjer samlas.
–Det finns också en föreställning om att resan till sommarstugan är resan till barndomen, om att i sommarstugan finns kontinuiteten. Livet i övrigt förändras, men inte i sommarstugan.
Även etnologiprofessorn Åke Daun påpekar att det där livet vid sidan om lämpar sig att skriva om.
–En del är ju där i 5–6 veckor. Det är ett utrymme som kan innehålla vad som helst, de mest konstiga, underbara och gräsliga saker. Att man inte är bunden av rutinerna i arbetslivet är en resurs för författaren. Här kan man låta fantasin flöda.
Orvar Löfgren betonar dessutom att det är ett hus som drar åt sig emotioner på ett sätt som lägenheten eller radhuset i stan inte gör.
–Vi lever med föreställningar om de perfekta veckorna i sommarstugan. Det är naturligtvis få sommarstugor som orkar bära den tunga förväntan. Det är en scen som är väldigt tacksam att spela upp konflikter på. Om man säger sommarstuga och litteratur handlar det ofta om idyllen som spricker. Det finns en färdig scenografi och rekvisita och ett antal roller.
–Det blir som en Norénpjäs. Man sitter och dricker för mycket vin på verandan och så kommer allt fram. Norén, inte minst, är ju sommarstugekvällarnas dramatiker.
Anna Fredrikssons debutroman, som började just med idén om ett sommarhus, heter till och med Sommarhuset. Den berättar om läraren Eva som inte har haft kontakt med sina två syskon på flera år. När modern hastigt dör måste de mötas och konflikter uppstår – kring det vackra men nedgångna sommarhuset i skärgården. Syskonen vill sälja medan Eva tycker att hon borde få ha huset för sig själv.
Så når hon kröken och när hon passerat den är hon så gott som framme vid huset. Mammas majestätiska röda villa med vita knutar och fönsterfoder, med sina två stolta verandor, den nedre öppen under tak och den övre inglasad.
För Anna Fredriksson kändes miljön självklar: hon älskar Stockholms skärgård, tycker att sommarhus är en utmärkt plats för relationskonflikter och som många andra författare ville hon ha en plats som hon kunde tänka sig att vara i länge.
Hennes bok utkom nyligen, men hon har redan fått ”enorm respons”.
–Var och varannan människa dyker på mig och säger: ”Det är precis sådär!” Framför allt det där med arvstvisten har många erfarenheter av. Man läser ju dessutom de där artiklarna varje år: ”Så gör du för att bli av med dina släktingar”. Det är samma problem varje sommar att nu måste man dela med släkten igen, med folk man kanske inte vill bo under samma tak som.
I mitten av augusti kommer därtill Jonas Modigs diktsamling Vinter i sommarhuset. I en dämpad ton återges minnen av somrar och liv som har varit:
Mössen kilar över kalla golv,
skymtar i sprickorna, väntar i mörkret,
smakar i kanten på en gulnad tidning,
får i sig en halv rubrik
om förra sommarens kändispartyn.
Jonas Modig förklarar sitt val av miljö med att sommarhuset är den plats som för honom mest av allt är en katalysator för livets gång.
–När man kommer till sommarhuset är det påtagligt hur livet rör sig runt ett år, med årstiderna med alla sina symboliska tecken och spirandet och förfallet och ljuset och mörkret som skiftar. Man öppnar det när säsongen börjar och sen är man tvungen att stänga alltihop.
Att Jonas Modig skriver om just sommarhuset beror även på ”förgänglighetens lite större perspektiv” som han lever med, att hans yngste son omkom i tsunamin 2004. Redan i diktsamlingen Annandagar (2007) skrev han om den tragiska händelsen.
–Han var oerhört fäst vid lantstället. Hans närvaro är mycket tydlig där, det spelar också roll för att jag skriver om det.
Samtidigt konstaterar han att sommarhus och svensk sommar är ett lite slitet tema, han tänkte istället på kontrasten till det. Vinter i sommarhuset finns det färre exempel av i litteraturen.
Å andra sidan: att allt fler tillbringar veckosluten året om i vinterbonade sommarhus kan innebära att de tappar sin lockelse som litterär skådeplats.
–Melankolin i augusti, att vi lämnar sommaren och den andra världen och återvänder till den bistrare verkligheten, den dramatiken bleknar, säger Orvar Löfgren.
Men vi är traditionella när det gäller våra sommarställen. Så det dröjer nog ett bra tag innan skönlitteraturen bommar igen sommarhuset för gott.
