Under de år jag jobbade på bibliotekens branschtidskrift Biblioteksbladet brukade vi ofta prata om barnkortet. Barnkortet var det som satte punkt för alla kulturdebatter. Så fort någon diskussion hettade till började alltid någon prata om barnens väl och ve, och då tvärdog alltid debatten. Det fanns liksom inga motargument. Vem kan säga emot att barnens tillgång på till exempelvis kultur är det viktigaste av allt? Vem skulle kunna hävda en annan åsikt? Jag har under åren sett många politiker, även utanför kulturvärlden, köra barnkortet. Dra fram det som ett sista ess i rockärmen.

Jag tänker lite på barnkortet nu när det storslagna barnkulturhuset Palatset på Riddarholmen är nedläggningshotat efter bara några månader i drift. Det som var en sådan fantastisk idé dras redan med stora ekonomiska svårigheter och utgången är oviss. Barnkulturpalatset har framhållits som ett drömprojekt av sponsorglada kulturpolitiker. Det hela skulle inte drivas i kommunal regi, utan vara mer eller mindre beroende av sponsorer. Och visst har det kommit in pengar från näringslivet, kanske allra mest noterbart de 14,5 miljoner som Postkodlotteriet pytsade in då Palatset redan ett år före öppnandet hade svåra ekonomiska problem. Det har också kommit in sponsorhjälp av annan art än reda pengar; till exempel i form av teknik. TV4 har erbjudit reklamfilmstid för att locka fler besökare till det nedläggningshotade Palatset.

Men slutsumman är ändå på tok för låg. Det svenska näringslivet är uppenbarligen inte lika intresserat av att spela ut barnkortet som politikerna. Det ligger nära till hands att se Palatsets ekonomiska problem som ett exempel på att det här med kultursponsring inte är så lätt som det framställs av optimistiska kulturpolitiker. Enkelt uttryckt: om näringslivet inte ens vill skjuta till pengar till en till synes okontroversiell, behjärtansvärd och dessutom storslaget upplagd kulturverksamhet för barn, hur ska kulturen då kunna förväntas äska medel till mindre breda och bekväma projekt?

Nej, företagen väljer alltjämt att sponsra idrottsevenemang, där de vet att de kan få en tydlig återbäring på sin investering. De når många fler. De blir synliga på ett sätt som de ytterst sällan kan vara i ett kultursammanhang. Idrotten krånglar inte med integritetsfrågor och löper ingen risk att hamna i blåsväder för kontroversiella uttryck. Lägg därtill att Sverige är ett land där man av tradition värderar fysiska prestationer mycket högt, och ekvationen blir solklar.

Därtill är näringslivet mindre benäget att sponsra löpande kulturverksamhet. Ett innovativt projekt eller en ny oväntad idé är alltid roligare att lägga pengarna på än den dagliga driften. Palatset har allt det som sponsorer borde stå i kö för om kultursponsring vore ett realistiskt alternativ. Ändå saknas pengarna. Ändå saknas viljan hos stora delar av det svenska näringslivet. Än saknas en förenkling i skattelagstiftningen att göra avdrag för immateriella, icke tydligt mätbara värden. Men kulturen, den förväntas fortsätta att stå med mössan i hand och tigga pengar.

LÄS OCKSÅ: Barnkultur måste få kosta

LÄS OCKSÅ: Ett par veckors frist för Palatset

LÄS OCKSÅ: Tv-reklam kan rädda Palatset

LÄS OCKSÅ: Bra idé riskerar bli luftslott

LÄS OCKSÅ: Konkurs nära för Palatset