Han har talat om sin sjukdom tidigare. Han har gjort debattinlägg, hållit föredrag. Men han har aldrig tagit del av sina sjukjournaler. Förrän nu.

–Jag har insett att jag nog varit galnare än jag tidigare förstått, säger Arvid Lagercrantz och fäster sina famlande händer runt axlarna, som i ett försök att stötta – eller måhända trösta – sig själv.

Lite genant har det också varit, erkänner han, att läsa om sina mest maniska tillstånd. Detta sysslande med leksaker. Att en kasperdocka blev så viktig. Repen han inte kunde släppa. Rimsorna, ramsorna, det oavbrutna pratande som kunde övergå i våldsamheter.

Eller som han berättar i förordet till sin aktuella bok Mitt galna liv – en memoar om psykisk sjukdom: ”Jag hade kommit in på sjukhusets psykiatriska klinik ett par dagar tidigare. Avdelningen var låst. Jag gick omkring med en papperskorg över huvudet. Helt oväntat fick jag ett sammanbrott. Jag skrek, bultade huvudet i golvet och var utom mig. Larmet gick i huset…”.

Nu sitter han framför mig, en lågmäld kollega som en gång började som politisk reporter på Dagens eko och slutade som vice vd och vd för Sveriges Riksradio. Därtill författare. Plus, under en period, ordförande för Publicistklubben. Och så mitt i detta ljusa, framgångsrika, de mörka stråken: Hur han blev manisk, galen, förtvivlad. Lagd i spännbälte. Utsatt för elchocker. Innan han tvingades acceptera sitt behov av ständig medicinering.

–Det är 20 år sedan jag var inlagd men precis när boken höll på att bli klar kände jag början till oro.

Det är då han måste sätta stopp. Ta psykosmedicin. Se till att få lugn och ro.

Och nu?

–I natt, innan jag skulle träffa dig, tog jag en tablett för att somna. Det är klart det är en viss anspänning att lämna ut så mycket av sig själv.

I ärlighetens namn är det inte hans egen berättelse som drabbar mig hårdast. Det är när han intervjuar Aina, sin hustru sedan 39 år, som jag kan nudda det helvete de båda gått igenom. I boken berättar hon om den gången han blev sjuk i mitten av 70-talet, hur hon följde honom till sjukhuset och morgonen efter stod vid deras ettårings spjälsäng och inte orkade lyfta barnet ur sängen. Då hade hon själv gått igenom en operation, vägde 43 kilo. Så hon tvingades ringa till Arvids bäste vän Per Falkman, be honom komma och hjälpa henne.

Hur plågad har du själv varit av att också dina närmaste farit illa?

Arvid Lagercrantz blick är uppriktigt förvånad:

–Så har jag aldrig tänkt. Jag har nog varit för självupptagen.

Hans bakgrund får bli en sammanfattning: Yngste son till sparbanksdirektör Carl Lagercrantz. Halvbror till, bland andra, Olof Lagercrantz och Lis, som gifte sig Asklund. En framgångsrik familj förvisso, också känd för sitt sköra psyke. Faderns första hustru hamnade på mentalsjukhus, bara ett av de fem halvsyskonen – eller de stora barnen som man sa i familjen – undgick psykiska problem.

–Och min tvillingbror Nils, Nille kallad, tog livet av sig genom att hoppa från Katarinahissen när han var 21 år. Det är en förlust jag inte kommit över än.

Vad finns i din sorg?

–Troligen en sorts sorg över mig själv.

I sjukjournalerna kunde Arvid Lagercrantz läsa att hans far betecknade sin yngste son som labil. Mamman talade om ”den lille klunsen”. Själv minns han dyslexin och problemen i skolan, att han började tjuvröka som sjuåring och sattes i sandlådeterapi på Ericastiftelsen året efter. Därmed inte sagt att han var, eller uppfattades av terapeuten, som onormal. Istället poängterar han sin mammas problem, hon som läst en kurs i psykoanalys och tvingades sluta som sjuksköterska när hon gifte sig.

–Man kan säga att hon var en handlingskraftig människa med dåligt omdöme. Vilket gick ut över oss barn. Lika svårt som det är med ointresserade, oengagerade föräldrar är det med de överdrivet intresserade. När min syster gick i långbyxor trodde mamma att hon blivit homosexuell – ja, på den nivån var det.

Arvids frihet fanns vid horisonten. Som 15-åring, det var efter att han misslyckats med skolan, gick han till sjöss. Några månader senare var han hemma igen. Apatisk, deprimerad och i akut behov av sjukhusvård.

Nästa psykiska genomklappning kommer först när han tagit studenten och bestämt sig för att bli journalist. Åren däremellan är lugna, skötsamma. Han reder ut sitt liv. Men nu har han fått sommarjobb på Östgöta Correspondenten i Linköping, han studsar av glädje till jobbet, skriver som besatt, får beröm – och accelererande ångest.

Mönstret har hunnit upprepas många gånger:

–Jag har en överambition som leder till utmattning. Inom mig finns bilden etsad att jag är dålig, misslyckad. Bevis på motsatsen gör mig orolig, jag får svårt att sova vilket gör mig ännu mer orolig. Sen är det igång.

Så ingen framgång hjälper?

–Nej, snarare förstärker den min känsla av att inte duga, inte kunna leva upp till framgången. I botten finns en slags överkänslighet, eller underkänslighet som jag kallar det.

Han minns ett annat exempel, då hade han blivit inrikeschef på Dagens eko, det var valrörelse 1976 och Dagens Nyheter publicerade en bild från Harpsund på tidningens egen Sven Svensson, SVT:s Ingemar Odlander och Ekot:s Lagercrantz. I bildtexten utnämndes de till valets tre tunga politiska reportrar.

–Det var tillräckligt för att lilla jag skulle få ångest. Och behöva läggas in.

En annan gång, det var före, i slutet av 60-talet, gick han in i en psykos under tiden som sommarvikarie på Svenska Dagbladet. I boken berättar han om glädjen, framgången, fram till kvällen när han bjöd hem några kolleger – och plockade fram sina leksaker. Då var det dags.

–Den gången slutade det på Beckomberga, det är enda gången jag legat på mentalsjukhus. Förutom i Paris, när jag kom från en reportageresa i Biafra och var så utmattad, både fysiskt och psykiskt, att jag klappade ihop under mellanlandningen i Paris. Då kom polisen och förde mig till sinnessjukhuset Hospital Sankt Anna.

Han har kallats galen, dåre, psyksjuk. Ändå vill Arvid Lagercrantz inte påstå att han blivit mobbad för den mani som i början diagnostiserades som en cykloid eller schizoaffektiv psykos och idag kallas bipolär sjukdom typ 1. Förklaringen kan vara att han själv hela tiden varit öppen, berättat för chefer, arbetskamrater och vänner.

Du ger ut din bok för att öka människors kunskaper, och minska tabun. Skulle du själv velat ha en chef som, i princip, utan förvarning blev psykotisk?

–Jag tror inte att så många märkte av min sjukdom eftersom den bröt ut så snabbt och gick tillbaka lika snabbt, under förutsättning att jag fick behandling. Jag hann aldrig göra några tokigheter. Och snart var jag tillbaka på jobbet. Men att Ove Joanson 1984 utsåg mig till vice vd på radion – i den grupp han valde runt sig hade samtliga olika problem – kan så här efteråt tyckas rätt märkligt. Läser man min bok som ett cv kan man väl ändå tycka att det fanns en viss risk.

Till skillnad från många i samma situation – vilket Ann Heberlein vittnar om i sin uppmärksammade Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva – har Arvid Lagercrantz fått snabb och effektiv vård. Från första stund.

Har just du haft tur eller är det namnet Lagercrantz som öppnat sjukhusdörrar?

Han skruvar på sig, fingrarna plockar längs skjortärmarna medan han poängterar att det också funnits gånger, många gånger, när han i första vändan skickats hem med Valium. Vilket Ulf Durling, tidigare överläkare vid intagningsavdelningen på Danderyds psyke, i hans fall jämförde med att spotta i Värtan.

–Att det sedan stod i min journal att när Arvid Lagercrantz söker vård ska han omedelbart läggas in har berott på min sjukdom. Oftast är folk deprimerade när de söker vård. Jag har varit manisk, en sån som man bara kan ha en av på varje avdelning. Det är då spännbälten, eller elchocker, blir aktuella. Vilket jag enbart sett som positivt. När man är så ifrån sig, mitt uppe i en total psykos, måste någon sätta stopp.

Så till skillnad från alla som klagar på dålig vård är du positiv?

–Absolut. Det känsliga är förstås om jag blivit särbehandlad för att jag heter Lagercrantz. Det kan inte uteslutas. Å andra sidan blev jag känd på dessa avdelningar. Normalt brukar man ha nio skov under en livstid. Jag har, hittills, haft 12.

Vilken period har varit svårast?

–När jag ville bli journalist och stupade på både Corren och Svenskan. Och sen likadant när jag blivit pappa, då 1976. Det var också Ainas första upplevelse av min sjukdom, som hon trodde var ett passerat stadium när vi möttes.

Och sen?

–Det hon berättar i boken, att hon så fort som möjligt ville bli av med mig när jag blev psykotisk, sa hon aldrig när det hände. Vi har aldrig talat på det sättet. Mesta tiden har jag ju också varit frisk, det är viktigt att påpeka.

Arvid Lagercrantz letade länge förklaringar till sin känslighet, till det duktighetsbehov som fortfarande driver honom, bortom pensionsgränsen. Pappan såg han först, den stränge, åldrade sparbanksdirektören som aldrig tyckte att yngste sonen dög. Och efter pappan – ja, då kom alla dessa män som han försökt bevisa sin duktighet inför: De utslagna som han tog hem och började dansa för; det var inledningen till några av de tidigaste psykoserna. Sedan politikerna och statsmännen som han lärde känna och skrev böcker om. Först Tage Erlander, sedan Thorbjörn Fälldin. Tills han började i terapi, det var efter insikten att medicin inte botade på sikt, bara för stunden, och kände att nu fick det vara slut med fjantandet för äldre gubbar.

Hans bok kan läsas på många sätt. Som ett personligt dokument över psykvårdens utveckling, både i synen på patienter och när det gäller behandlingsmetoder. Men också som tröstebok, bevis på att sjukdomen inte hindrar en människa från att utvecklas, göra karriär.

Arvid Lagercrantz går fortfarande på litium, har inte vågat sluta.

–Utan den skulle jag förmodligen känna doften av en blomma eller spänningen i en film lite mer. Det är priset jag betalar. Som kroniker är det oron för oron som plågar mest.

Och nu, det mest förödande skulle alltså vara att din bok blir kanonsuccé?

Han ler, släpper ut händerna i en vid och munter gest:

–Min fru har varnat för det. Men i så fall har jag bara mig själv att skylla.