Vid 33 års ålder har Sarah Polley en cv som osar av kreddighet. Hon har filmat med indiefavoriter som Wim Wenders, Hal Hartley och Atom Egoyan.

Hon har varvat roller i högprofilerade geekfilmer som Dawn of the dead och Splice med politisk aktivism; som 17-åring förlorade hon två tänder efter en närkamp med kravallpolis.

Polley har valt bort Hollywood till förmån för hemstaden Toronto, och när hon debuterade som manusförfattare och regissör fick hon Julie Christie att toppa rollistan – och blev själv Oscarnominerad för bästa manus. Hon är nästan lite för cool för att finnas på riktigt.

Men på telefon låter Sarah Polley förstås som en helt vanlig människa. När jag ställer en högtravande fråga om mod och integritet kväver hon ett skratt och säger att hennes karriärval snarare handlar om ”lathet och brist på ambitioner”.

–Min tillfälliga framgång som barnskådespelare var en fullständig mardröm, som en skräckfilm. Därför har jag ingen karriärplan, inga ambitioner. Och eftersom jag inte tänker längre fram än det som jag sysslar med just nu kan jag vara väldigt fri i mina val.

Polley fick sin första filmroll som fyraåring, och vid åtta års ålder spelade hon en av huvudrollerna i Terry Gilliams spektakelfilm Baron von Münchausen. Året därpå gjorde tv-serien Road to Avonlea henne omåttligt populär både hemma i Kanada och i USA, där programmet sändes i Disney Channel.

Men hon trivdes aldrig med livet som barnstjärna, och blev tidigt politiskt medveten. När hon som tolvåring bar ett antikrigsmärke under en prisceremoni krävde Disneycheferna att hon skulle ta av det. Hon vägrade, och blev utfryst av Disneysfären. Sedan dess har hon främst filmat hemma i Kanada och utanför Hollywoodsystemet, ägnat sig åt politik, och själv ställt sig bakom kameran. 2006 regidebuterade hon med Away from her, ett äktenskapsdrama om ett par i 60-årsåldern där hustrun (Julie Christie) drabbas av alzheimers.

–Jag är väldigt stolt över att jag har hittat ett sätt att älska att jobba med film, att jag lyckades vända den dåliga erfarenheten till något som jag älskar. Skrivandet och regiarbetet ger mig möjlighet att uttrycka mig kreativt och få andra att må bra i en värld som jag tidigare inte tyckte särskilt mycket om.

Hennes nya film Take this waltz utspelar sig under en stekhet sommar i Toronto och handlar om Margo (Michelle Williams) som har varit gift i fem år med Lou (Seth Rogen). Deras äktenskap börjar gå på tomgång, och för Margo börjar livet kännas tomt och meningslöst. När hon blir passionerat förälskad i Daniel (Luke Kirby) måste hon välja mellan tryggheten och äventyret.

–Jag ville utforska känslan av att ha ett tomrum inom sig. Jag var intresserad av att vi i vår kultur känner oss så illa till mods över att leva med ett sådant tomrum, och kraven som vi ställer på romantisk kärlek att fylla det.

Polley har fått starka publikreaktioner på filmen, av två olika slag. Vissa vill till varje pris försvara Margos val, andra dömer henne oerhört hårt.

–De som försvarar hennes val är lika passionerade som de som attackerar henne för dem. Jag kan inte låta bli att tänka att folk inte skulle bry sig så oerhört mycket om de inte hade sin egen relation i bakhuvudet. Utifrån sitt eget liv så väljer man att fördöma eller liera sig med henne.

Ingenting är enkelt i Sarah Polleys filmer. I Away from her skildrade hon ett långt äktenskap som hade varit fyllt av både stark kärlek och oförlåtliga svek, och i Take this waltz tar Polley själv aldrig ställning för någon av parterna. Alla har brister och alla har försonande drag.

–Jag tror att många letar efter ställningstaganden i film idag, särskilt i nordamerikansk film. Man letar efter vem man ska gilla, vem som är patetisk och vad filmen vill säga. Man jag vill inte få ut något budskap. Jag vill bara ställa frågor.

Skådespelaren, regissören och manusförfattaren Sarah Polley är aktuell med sin andra långfilm, Take this waltz, som får svensk biopremiär idag.