–Ska vi köra Draken, eller?, frågar gitarristen Reine Fiske.

Han och Christoffer Gunrup sitter i inspelningsbåset i skivbolagets studio i Vasastan och den här gången är det inte bara människorna på andra sidan mixerbordet som lyssnar och spelar in, utan även SvD:s webb-tv-team. Christoffer Gunrup är inte helt bekväm.

–Okej, vi gör väl det för att ha det överstökat, muttrar han på släpig stockholmska och börjar stämma sin gitarr.

Låtarna Is it likely och Dragon porlar långsamt fram i ett drömskt, lite sövande, sound som påminner både om Nick Drake och Christoffer Gunrups tidigare band Granada. Direkt efter inspelningen utbrister han, med smärta i rösten:

–Jösses, nu får det räcka med det här självplågeriet!

Det kan låta konstigt att betrakta det man kämpar varje dag för att kunna syssla med som självplågeri, men de flesta som suttit framför en kamera kan nog känna igen sig i den obehagliga känslan att varje rörelse man gör inte bara iakttas utan också förevigas i ljud och bild. För Christoffer Gunrup är den känslan smärtsamt påtaglig, han hävdar till och med att självhatet är det som driver honom.

Samtidigt sipprar en känsla av nödvändighet igenom i hans berättelse om sin nya konstellation The Amazing. Det hela började med att han hade några låtar som han inte visste vad han skulle göra av. Han kontaktade Dungens tidigare trummis Fredrik Björling och Reine Fiske, som spelar gitarr med Dungen, The Guild och Christoffer Gunrups tidigare maka Anna Järvinen.

–Vi började repa tillsammans och ganska snart hände det grejer, framför allt socialt, musikvärlden är ju en slags förlängd fritidsgårdsverksamhet, berättar Christoffer Gunrup efter sin session.

När det blev klart att låtarna skulle hamna på skiva började de, efter den första tidens hårda jammande, att forma sig till den musik som hörs på den självbetitlade debuten: 60- och 70-talsdoftande folkrock med spröd sång, lätta och luftiga arrangemang och intrikat sammanflätade gitarrfigurer.

–Jag och Christoffer har ungefär samma gitarrvisioner, det ska vara melodiskt i stället för en massa vräk, förklarar Reine Fiske.

Vad som framför allt skiljer The Amazing från den psykedelia, progg och shoegazerpop som bandmedlemmarna inspireras av är att Christoffer Gunrup enbart gör låtar i midtempo eller långsammare.

–Jag har ett väldigt dåligt förhållande till höga tempon. Jag kan inte ta till mig musik som går för snabbt. Det låter kanske larvigt, som en princip, och det har det nästan blivit, säger han.

Album nummer två håller redan på att spelas in, så det verkar som om Christoffer Gunrup måste förlikas med att vara frontfigur i The Amazing. Och det finns faktiskt ett faktum som han tilltalas av: att han och hans medmusiker inte längre är ett ”ungt och hungrigt rockband”.

–Det är ganska bekvämt att inte vara ung längre och tänka att det är vi mot världen. Vi är mer ett gäng gubbar som spelar tillsammans än ett band.