Första gången jag ser den här utställningen är tillsammans med mina barn. De har fått veta i förväg att konstnären är berömd, och att folk har betalat mer för hennes tavlor än för någon tavla av någon annan nu levande konstnär i Sverige.

”Åh”, säger de imponerat. De ser lätt att de tre små bilderna alldeles vid entrén föreställer en staty av en kvinna utan smalben. På väggen mittemot hänger ett monumentalt foto – en lång, utrullad svartvit mörkrumskopia. Men jag hinner inte förklara för barnen att detta är en bild av en installation där en av de små målningarna av statyn satt på en vägg och belystes av en ljusprojektion av ett fotografi av samma målning. Det skulle kanske bli för abstrakt för dem.

I en intervju har Edefalk berättat att hon hade en ljusvision av en kvinnogestalt under en festkväll i London, och att hon sedan återvände till platsen och tog det foto av en trädgårdsstaty som hon sedan använt för målningarna. Det framgår inte av historien om statyn var något som alla kunde se, eller om den framträdde först på fotot. Edefalk har gjort en del ockulta utspel. Frågan är om hennes upplevelser är genuina i den meningen att hon själv är övertygad om deras övernaturliga grund, eller om de är konstruerade på ett mera medvetet plan som läsbara utsagor om mystifikation och självbekräftelse i konstvärlden.

Självbekräftelsen är framträdande i det verk som Edefalk tagit fram speciellt för utställningen: en dvd som visar repliker ur ett ockult samtal med August Strindberg. Samtalets frågor och svar kretsar i stort sett kring konstnärens egen karriär och personliga välfärd: kommer hon att klara sig ekonomiskt, hur går det med erotiken, kan någon annan än hon ”måla vitt” (”absolut inte, du är på väg” svarar Strindberg).

Att just Strindberg kommer till tals är förstås ingen tillfällighet, och utsagan är klar och tydlig: här är kvinnan Edefalk, landets högst värderade konstnär, i jämlikt samtal med den store mannen och antifeministen. Men det här är långt bortom barnens horisont, så vi fortsätter att titta på resten av tavlorna och skulpturerna.

Barnen håller inte med farbror Strindberg om att Edefalk ska fortsätta ”måla vitt”. De vill ha mer färg. De gillar skulpturerna, men blir lite besvikna när de förstår att konstnären inte gjuter dem själv.

Hade vi haft mer tid hade jag kunnat berätta för dem om den grekiska och romerska skulpturkonsten, den som varit i centrum för Edefalks intresse under de senaste fem åren. Jag hade kunnat berätta om det vita ideal som dessa skulpturer gav upphov till efter att tiden nött bort all bemålning från marmorn. Och kanske hade jag kunnat förklara hur Edefalk redan från början varit en konstnär som hellre visat upp något som redan finns än att framhäva sitt eget handarbete.

Hon visar till exempel två gamla träställningar från Bergmans bronsgjuteri, men en av dem är en ytbehandlad avgjutning i brons av den andra. Vilken som är vilken går inte att se med blotta ögat. Vi ser alltså inte trä eller brons utan bara ytans ”träighet”. Man skulle kunna säga att denna ”träighet” är ett visuellt tecken för trä. Det verkliga träet infinner sig först med de andra sinnena: när fingret knackar och örat hör.

Cecilia Edefalks konstnärskap spänner brett mellan denna materiella konkretion och de idémässiga nät av historiska och kulturella referenser som hon väver i sina verk och sina rum. Att ha barn med sig gör det kanske lättare att ta dessa referenser på litet mindre allvar och att tydligare se när de slår över i det självcentrerat löjliga. Som i samtalet med Strindberg.