”En äldre kvinna knackar på min axel...” inleds texten på Konstakademiens vägg. I versaler, över hela väggen, återberättar konststudenten Linnéa Sjöberg ett av de samtal som utspelade sig apropå den orange Birkinväska från statusmärket Hermès som hon bar som ett led i sitt slutprojekt på Konsthögskolan.

Under 20 månader klädde sig Linnéa Sjöberg som en typisk affärskvinna. Hon beskriver det som ett enmanslajv, där hon gick in för att se ut som sin egen motsats, en person vars stil utstrålade kontroll, makt och karriär. Kompetenser hon själv tyckte sig sakna, men som krävdes av henne i rollen som konstnär och egenföretagare.

På ett bord i rummet ligger delar av Sjöbergs äldre plagg, vakuumförpackade. En svart skinnjacka, en kamouflagemönstrad keps, ett halsband av vad som ser ut att vara djurtänder. Inplastade lämningar av den exhibitionistiska cyberpunklook hon hösten 2009 bytte mot pärlörhängen, pennkjol, skjorta och kavaj.Och så småningom väskan, som gav omedelbar karriärlegitimitet.

Linnéa Sjöberg beskriver det som en omvälvande upplevelse även om det, åtminstone i första skedet, bara var just ytan hon förändrade.

–Jag hette fortfarande Linnéa, jag var fortfarande konststudent. Jag wallraffade inte på bankkontor. Jag var inte ute efter att visa att folk behandlas olika på grund av sitt yttre, det är uppenbart. Och min gamla stil var ju lika konstruerad. Jag var mer intresserad av små förändringar hos mig själv – och de kom. Jag slutade till exempel köpa 7-Eleven-kaffe efter ett tag. Jag kände mig tvungen att gå till Albert & Jack’s i stället.

Om någon frågade berättade hon. Men hon kunde inte alla gånger argumentera för sitt val. Och ibland, märkte hon, var folk rädda att bli utnyttjade som en del av verket. På punkspelningar och svartklubbar togs hon för ”civilare, mamma eller nåt som är i vägen, knarkspan.” Affärskostymeringen gjorde henne isolerad.

Linnéa Sjöberg fick en hel del uppmärksamhet under projektets gång, inte minst från affärspress. Men vissa konstkolleger kritiserade henne för att vara simpel, för ytlig. Linnéa Sjöberg refererar till den ryske teoretikern Boris Groys och hans koncept ”self-design”. Samtidens krav på självförverkligande, där alla, såväl konstnärer som publik, förväntas vara sina egna upphovsmän. Något som i förlängningen gör oss alla till konstverk, skriver Groys.

–Det finns en potential i att det är en metod som alla kan känna igen sig i. Jag märker det när jag pratar med folk, säger Linnéa Sjöberg.

Det är ju så att nästan alla någon gång har klätt sig för att bli någon eller något annat. Mer eller mindre uttalat. Tio år gamla fotografier är i de flesta fall en påminnelse om att man var en annan då. Även om den förändringen är betydligt mer smygande än den transformation Linnéa Sjöberg genomgick.

Maria ”Decida” Wahlberg (Decida är ett smeknamn kommet av ”hon som bestämmer”) arbetar som stajlist, koreograf och ett slags creative director. Hon har en uttalat sociologisk utgångspunkt. På 2Faced1, stilsajten som hon också driver, handlar mycket om hur stil kan användas i aktivistisk mening.

När hon stajlar någon, som Robyn inför de senaste skivsläppen och turnéerna, tar Decida reda på så mycket hon kan om personen.

–Jag lyssnar på musiken, frågar efter referenser, tittar på vad som gjorts tidigare, gör moodboards, pratar om ”vilken värld” artisten vill presentera med skivan och så vidare. Och så tar jag reda på vad artisten inte vill vara.

Även på 2faced1 är frågan om vad man inte vill vara avgörande. Alla intervjuade porträtteras med två bilder. En där de är klädda som de vill bli sedda – och en där de ser ut som de är rädda att bli sedda. Ofta visar bilden av hur de vill bli sedda den stereotyp de ser sig själva uppfylla i omgivningens ögon.

–De flesta progressiva människor har en förståelse för hur samhället ser ut och vilka attribut som vanligtvis adderas till deras kön, etnicitet, klass och så vidare, och väljer ofta att leka med just dessa för att motverka folks fördomar. De kan se sig själva ur fler än ett perspektiv. Vi brukar kalla dem, eller oss, two-faced-ones. Eller stereotypofober, säger Decida.

–Om man inte blir sedd som en individ utan främst som sitt kön, eller sin etnicitet, så blir kläder ett viktigt och användbart kommunikationssätt.

Linnéa Sjöberg är sedan ett drygt år tillbaka i ”vanliga” kläder igen. I juni 2011 hade kostymen rämnat. Den slingade pagen var utväxt, fodret i kavajen sprucket och gulnat. Hon orkade inte längre. Affärskvinnan hängdes in i garderoben.

–När jag bröt hamnade jag i ett tillstånd av eufori. Det varade i flera månader. Jag behövde knappt äta, knappt sova. Projektet var sadomasochistiskt. För att lyckas var jag hela tiden tvungen att trycka ner en del av mig själv. Och samtidigt var ju misslyckandet inskrivet från början: Jag visste att jag aldrig skulle kunna bli henne.

Det senaste året har hon klätt sig i funktionsplagg, träningskläder som när projektet startade klarade sig undan inplastningen.

–Min nya roll i det här arbetet har varit att få distans, att kunna göra en analys. Nästan så att jag har applicerat den på att ha joggingbyxor, dunjacka, keps och joggingskor. Funktionskläder. Det har jag aldrig haft förut. Men jag tror att jag bara har tagit processen vidare in i de kläderna.