Lindyhopparna i Harlem Hotshots kastar varandra helt vettlöst över huvudet. De trängs med Cullbergdansare, elever från Balettakademien, en salsagrupp. Runt om ligger slängda träningskläder, gympaskor, ryggsäckar, kaffemuggar och läskflaskor. 104 dansare har ockuperat golfshopen till chica Ullna golfklubb.

Träningsanläggningen har 20 meter i takhöjd. Här har Bounce byggt upp sin scen i fullformat så som den ska se ut på premiären på Globen i kväll. Golfklubben var en av få som kunde få in Bounce och hela baletten.

–Vi ville göra något riktigt mäktigt som final. Det är lite av en manifestation att vi placerar svensk samtidsdans i Globen, det hade ingen trott var möjligt för tio år sedan, säger Bounces producent Annica Sigfridsson.

En av Bounce-medlemmarna är Jennie Widegren, som med mintgrönt headset försöker få ihop detaljerna inför dagens genomdrag. Samtidigt kommer Bouncekollegan Alvaro Aguilera på kryckor. Ett avslitet korsband hinner inte blir bra till premiären.

–Jag gjorde ett hopp och landade åt skogen. Nu har jag en knäskada extra allt, säger han medan vi tar oss ner till klubbrestaurangen.

Han sätter sig på uteplatsen och blir snabbt serverad lunch av några kollegor. Dansgruppen tycks vara ett kollektiv även utanför scen. Han berättar att utmaningen har varit hur man ska kunna göra Globen intimt. Det krävs massor med dansare, men också en stor skärm laddad med videoprojektioner, bildskärmar och bra ljud.

–Vi fetar på allting, så mycket som det går, så att vi får närhet, säger Alvaro Aguilera som också mixar musiken och gör gruppens grafiska form.

Även om The last Bounce är en hyllningsgala till dans och en avskedsföreställning, löper en röd tråd genom showen. Bounce anklagas i en rättegång för att ha stulit streetdansen från gatan och satt upp den på scen. Sådant blev de kritiserade för i början.

Bouncemedlemmen Fredrik ”Benke” Rydman menar att gruppen har uppnått sitt ursprungliga mål: att visa att streetdanse står på egna ben.

–Det här är ingen bakgrundsdans till någon sopig artist. Det är vi som är artisterna. Vi låter inget stoppa oss, utan tar ekonomiskt riskfyllda beslut för att genomföra en idé, säger Fredrik ”Benke” Rydman.

Hur har ni överlevt i alla år?

–Under en period hade vi inte några pengar, utan åkte runt likt dörrförsäljare över Norden och undervisade. Vi har alltid jobbat sjukt mycket och offrat själ och hjärta. Familj och vänner har fått stå tillbaka för att det här ska gå att genomföra.

Så, har ni stulit streetdansen?

–Nej, vi har gjort den till något bättre. Det finns de som vill att golf ska spelas i knäbyxor och höga strumpor. Samma sak med dans, vissa tycker att streetdans ska utövas på gatan. Men den måste utvecklas, annars är det snart en död konstform.

Fredrik Rydman, Jennie Widegren och David Dalmo firar 25-årsjubileum som kompisar och kolleger. De träffades som tioåringar på en dansklubb i Västerås och följdes senare åt till Balettakademien, långt innan det fanns streetdansutbildningar. 1997 träffade de Karl Dyall som tyckte att de borde ses och utbyta kunskaper. Bounce hade bildats.

Dansens hus grundare Jan Zetterberg tog initiativet att bjuda in oprövade Bounce till stora scenen. Han tyckte att de behövde en producent. Birgitta Ström, som var med i uppbyggnadsskedet av Dansens hus, blev deras högra hand.

–I princip kom de från gatan. De var entusiastiska, tidsoptimister och trodde att de kunde fixa det mesta. Det var tio arbetsamma men roliga år, säger Birgitta Ström.

Särskilt minns hon The Score som en milstolpe. En stor och påkostad uppsättning.

–Jag sov inte på två månader eftersom jag inte trodde att ekonomin skulle gå ihop.

Vad fick er två att tro på dem?

–De är oerhört kreativa. Dessutom peppar de och plockar fram det bästa hos varandra. Besluten tar evigheter, men det är värt väntan.

Bounce tycks framkalla folkfest vad de än gör. Birgitta Ström tror sig veta varför:

–De har skickligheten att vända sig till en publik mellan 6 och 80 år. En man firade sin 70-årsdag genom att boka in hela släkten på Bounce Live. Vilka dansgrupper drar en sådan publik? Bounce har ökat dansintresset och betytt otroligt mycket för dans i Sverige.

Alvaro Aguileras sargade knä är ett av skälen till att Bounce lägger av. Kropparna åldras efter år av mjuka rörelser på stenhårda golv.

Fredrik Rydman håller med om att konstellationen kanske har nått sin topp. Själv tänker han fortsätta koreografera. Det gör även Jennie Widegren.

–Bounce har varit en fantastisk resa – ett kärleksprojekt. Men hårt slit ligger bakom. Vi har fått kulturstöd för vissa projekt, men har varit tvungna att arbeta konstant. Och det orkar vi inte längre. Då rullade vi fem shower i veckan och gjorde företagsgig på ledig tid. Det är ohållbart idag, säger Jennie Widegren.

Tidsoptimister tycks de varafortfarande. En inställd intervju med Jennie Widegren fick sitt svar med sms klockan två på natten: ”Sorry, här är totalt kreativt kaos!”

Med internationella uppsättningar inbokade fram till 2011 tycks gruppen ha blivit en självgående dansmaskin. Även om de insisterar på att det är sista gången de står på scen tillsammans tycks det fortfarande finnas en framtid för aktiebolaget Freaky Flow och dess dansande delägare.

Kanske har de för evigt fått in Bounce i blodomloppet, även om omgivningen inte alltid riktigt förstår. Eller för att citera Jennie Widegrens pappa: ”Vad gör du hela dagarna, Jennie? Du kan ju redan dansa.”