Susan Nathan tillhör den minoritet judar i Israel som är anti-sionister. Idén om den judiska staten stämmer enligt Susan Nathan inte överens med den moderna tidens krav på att en demokrati måste vara en stat för alla medborgare. Denna tanke genomsyrar hennes bok Ett annat Israel (Ordfront), som just kommit i svensk översättning.
Susan Nathan gjorde ett medvetet val när hon efter några år som invandrare i Israel flyttade till det arabiska Tamra, en trångbodd stad med 25 000 invånare nära Haifa. Från denna utsiktspunkt arbetar hon för att synliggöra levnadsvillkoren för den knappa femtedel av Israels medborgare som är icke-judar: araberna i Israel, eller de palestinska medborgarna i Israel som de själva i växande grad kallar sig.
- De är inte ens är erkända som minoritet, vilket är chockerande, säger Susan Nathan när SvD träffar henne i Stockholm.
Undertiteln till boken är ”Min resa över den judisk-arabiska gränsen” och den resan började redan när hon som småskolebarn sattes i en brittisk internatskola
och ofta var den enda judinnan bland barnen. Det var på 1950-talet, bara några år efter andra världskriget, en tid när omgivningen teg om Förintelsen. Den unga Susan tvingades gå i kyrkan och underordna sig majoritetens kultur och regelsystem.
- Det drog mig mer och mer till den sionistiska ideologin. Jag förstod att mitt hem var judiskt.

Förintelsen blev hon medveten om först under en skolutflykt när hon kom att bläddra i en bok och upptäckte bilderna av koncentrationslägren.
- Det kom som en chock. Jag insåg att min familj som av en händelse räddats undan detta. Det kunde ha varit vi. Det ökade min känsla av att vara en outsider och stärkte min känsla som sionist.
Tanken på Israel höll hon högt - ända tills hon flyttade dit för några år sedan. Hon började jämföra Israel med Sydafrika under apartheid, som hon lärt känna under ungdomsårens besök hos släktingar där.
Susan Nathan vänder sig mot beskrivningen av Israel som Mellanösterns enda demokrati. Den judisk staten kallar hon för en ”etnokrati”.
-
Alltför ofta får man höra i det israelisk-judiska samhället att arabiska byar i Israel är så grå och att araberna odlar sin offerroll. Det är en form av rasism. Det bygger på en okunnighet och rädsla för Den andre.

Det finns inga korta svar till något som händer i Mellanöstern. Allt är komplext, framhåller hon.
- Men lagarna gör araberna till offer, marginaliserar dem.
Susan Nathan menar att det finns ”en inhemsk ockupation inom staten Israel”.
- Det är en ockupation av palestinsk mark, kultur, tänkande, av det liv som kan levas.
I boken pekar hon på att de arabiska medborgarna i Israel bara får bo på 7 procent av statens territorium, medan 93 procent av ytan är förehållet den judiska majoriteten. Följden är en svårartad arabisk trångboddhet.
- Under staten Israels 58-åriga existens har staten aldrig investerat i att bygga några nya arabiska städer. Alla arabiska hem är självfinansierade. Staten kriminaliserar araber som bygger egna hem utan bygglov. De får vänta i åratal, ibland upp till 15 år, på
bygglov och tvingas betala böter för hem som byggs utan tillstånd. Visa mig ett judiskt område i Israel där människor tvingas genomgå sådan förnedring och lidande.
Hittills har ingen israelisk förläggare ”haft modet att ge ut boken på hebreiska”, men många är intresserade, enligt Nathan. Det engelska originalet säljer dock bra i Israel.
- Ett nöjesmagasin i Tel Aviv skrev en fin artikel om mig. Efter det har många unga israeler hälsat på mig i Tamra. Jag öppnar dörren för alla. De tackar mig för att jag har berättat om Den andre. Det är något annat än att gå till en arabisk restaurang och äta hommous.

Nils Schwartz på Expressens kultursida delar Nathans upprördhet över behandlingen av de israeliska palestinierna. Men han kritiserar också hennes slutsats att ”fred är bara möjlig om Israel erkänner de palestinska flyktingarnas rätt att återvända”. Enligt Schwartz placerar det författarinnan ”i samma åsiktsläger som Hamas - nämligen att Israels existens som judisk stat måste upphöra”. Diskussionen måste
gälla en tvåstatslösning, argumenterar Schwartz.

Susan Nathan replikerar:
- Mina kritiker kan säga vad de vill, men konfliktens kärna är de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Jag hoppas att Israel i framtiden erkänner den. Det betyder inte att staten omedelbart kommer att översvämmas av miljoner araber. En del kommer att vilja återvända, andra inte. Men alla måste bli skäligen kompenserade.
- Judar mer än någon annan grupp i världen måste erkänna andra minoriteters rättigheter. Det är vad den judiska etiken står för. Den palestinska berättelsen är i grund och botten en judisk berättelse.