– Är det du som är Daniel? Ett cykelbud avbryter intervjun och överräcker en kartong. Daniel ”Hurricane” Gilbert river upp förpackningen, tar ut en cd-skiva och inspekterar den noggrant.

– Ja du, det var den, säger han tyst.

Vi sitter på Restaurang Tranan vid Odenplan. För femton år sedan gjorde han sitt livs första Stockholmsspelning i baren en trappa ner. Slynglarna i Broder Daniel, som skulle komma att bli ett av landets bästa band, hade redan då blivit smått ryktbara, fast mer för sin freakiga framtoning och kaosspelningar än för sin musik. Mötet med huvudstadens publik slutade i en kaosartad och slarvigt framförd fyllekonsert. Efteråt sov Daniel Gilbert i bilen utanför. Stockholm verkade stort och kallt. Nu gör slumpen att ännu en milstolpe i Daniel Gilberts karriär inträffar på Tranan. Det här är första gången han håller sin debutskiva i handen.

– Vi får se om den låter bra också, säger han och ler snett.

Det gör den. På albumet med den kärnfulla titeln New African sports, Soul café club no #1 hämtar Daniel Gilbert inspiration från såväl americana som punkrock. Resultatet är mer oborstat än den musik han annars gör med Håkan Hellström. Man skulle kunna beskriva skivan som utagerande.

– Jag har varit ganska duktig på att dämma upp känslor. Ett tag hade jag planer på att köpa en boxsäck, men jag har upptäckt att det går lika bra att skriva en aggressiv låt som att bli förbannad i verkligheten.

Daniel Gilbert är en sådan där artist som nämns i artiklar om ”musikerdoldisar” eller ”stjärnornas högra händer”. Redan som femtonåring blev han Henrik Berggrens kompanjon när duon bildade Broder Daniel. (Ja, det är han som åsyftas i bandnamnet.)

I snart tio år har han nu haft samma roll gentemot Håkan Hellström: gitarristen som spelar på alla skivor, hjälper till att skriva låtar och ständigt syns vid Hellströms sida.

Att han nu gör solokarriär vill han tona ner.

– Jag tycker att det här också känns som ett band, bara att jag råkar vara låtskrivaren. Men det är lite ovant. Jag har fått träna på att titta när jag sjunger. Man kan ju inte stå längst fram och blunda.

Sanningen är att Daniel Gilbert, trots sin plats i skymundan, har en viss legendstatus. Under åren med Håkan Hellström har han blivit en återkommande figur i dennes låttexter, inte minst i det sorgliga eposet Hurricane Gilbert.

Vid hundratals konserter har Daniel Gilbert sett fansen längst fram skrika med i raderna om han som var ”i mitten av en Hurricane”. Varför då Hurricane? Smeknamnet myntades av några kompisar när de såg en dokumentär på Discovery channel om orkanen Gilbert, som 1988 drabbade Jamaica.

– Jag är inte speciellt rytmisk av mig. Utan en stadig rytmsektion är min musikalitet inte så bärande. Därför tyckte de att det var ett passande smeknamn, en orkan som ödelade stora delar av den rytmbaserade reggaens hemland.

Så namnet har inget med din personlighet att göra?

– Jo, lite. Det kunde väl storma ganska rejält omkring mig emellanåt. Numera är jag mer snålblåst än orkan. Fast mitt livs mål är nog att få människor att må bra istället för att storma och blåsa omkull saker. Att bli en ljummen vårbris.