–Vi lever i en tid när det offentliga blir allt mindre offentligt och istället beroende av det privatas sämre sidor, säger Niclas Östlind som själv lämnat Liljevals konsthall i Stockholm till förmån för Åmells.

Han vill egentligen inte kalla det för en trend, mer ”en rörelse” och en diskussion som pågått länge utomlands. Där har många sedan länge påpekat att det privata konstlivet innebär större frihet, medan andra hävdar att allt bara handlar om pengar och således inte är annat än ett resultat av allmän girighet.

Men oavsett orsak går det att konstatera att det finns ett antal internationella tungviktare som helt enkelt ”bytt sida”.

Lisa Dennison har just, efter 29 år på Guggenheimmuseet, gått till auktionshuset Sotheby‘s, där hon gör sällskap med Museum of Modern Arts förre chef Richard E Oldenburg och Charles S. Moffett, från Philips Collection i Washington. Dessutom har Jonathan Binstock tidigare i år lämnat Washingtongalleriet Corcoran för att bli konstnärlig rådgivare på Citibank, medan Emma Dexter och Ben Tufnell båda gått från Tate till olika privata gallerier i London.

–Gränserna är på väg att suddas ut och det har blivit tydligt att behovet att dölja att kulturen också är en ekonomi har minskat, samtidigt som det privata har insett att de värden som traditionellt finns inom det offentliga är viktiga också för dem. Det är inget romantiskt i det, utan mer av en krass ekonomisk verklighet, säger Niclas Östlind.

Östlind påpekar att det finns ett antal gallerier i världen som gör traditionella institutionsutställningar och nämner bland annat Role Play: Feminist Art Revisited 1960–1980, som visades i våras på Galerie Lelong i New York.

–Det första jag tänkte var att ingenting av det här kan sälja, det är för svårt. Men marknaden har ändrats, det finns samlare, privata och­ institutionella som intresserar sig för annat än det självklara. Och det finns en mer informerad och passionerad grupp människor som köper konst och som också begär det som tidigare var utanför marknaden.

Men hur är det med trovärdigheten om man jämför de privata ­alternativen med de offentliga?

–Förr var värdeskillnaden tydlig. Det fanns mer pengar i det privata, medan det offentliga var mer publikt och också närmare det akademiska. Men det är annorlunda i dag, det visar inte minst verksamheter som Bonniers konsthall och Magasin 3.

Östlind är däremot negativ till den ”effektivisering”, det vill säga neddragning av resurser, som han har bevittnat under sin tid på Liljevalchs.

–När urvattningen blir så stor att man inte hinner göra utställningar och skriva texter, då är det fel. Istället läggs allt mer tid på förvaltnings- och organisationsfrågor, eftersom de administrativa tjänsterna dragits in. Det offentliga har fantastiska byggnader, kunnig personal och en historia. Men det blir inget annat än kapitalförstöring när personalen är underbemannad och verksamheten underfinansierad. Och det är bara i offentlig verksamhet man kan göra så, att människors specialkompetenser bara nyttjas till väldigt liten del och att det är inbyggt i systemet.

David Neumann är konsthallchef på privatägda Magasin 3. Han menar att det finns en risk för urvattning om spetskompetens försvinner från institutionerna men har svårt att tro att det blir ett problem i Sverige.
–Det är ett litet land, med en liten marknad helt enkelt, säger han.

Nationalmuseums Solfrid Söderlind menar att allt som gör konstvärlden mer pluralistisk egentligen är av godo, men påpekar också att eftersom vi svenskar är vana vid att konsten är offentligt finansierad och till för alla, så väcker synlig sponsring starka känslor.

Men Nationalmuseum använder exempelvis silverexperten Susann Silfverstolpe, som också har uppdrag för Bukowskis. Hur fungerar det?

–Vi har gjort bedömningen att det inte finns några problem med den etiska hållningen och det går inte att hålla specialister på armlängds avstånd. De finns helt enkelt inte i dubbla upplagor, säger Solfrid Söderlind.