Smilgroparna, alltid glittrande glad och med spjuvern i ögonvrån. Bussig, präktig, varm och humoristisk. Att hon bara orkar spela så glittrande glad, kunde man höra, men det stämmer inte alls. Sickan Carlsson var äkta vara alltigenom. Det bussigaste, gladaste och mest präktiga vi mött på en svensk filmduk. Hon var noga med att hela tiden ha ett privatliv vid sidan av sitt yrke.

Sickan döptes till Sickan Anna-Greta. Sickan efter skådespelerskan Sickan Castegren, som pappa Witus Carlsson beundrade. Detta var alltså inget antaget artistnamn utan äkta vara - det också.

Han var typograf, maskinsättare, och det var vid typografernas årliga höstfest 1930 på Gröna Lunds teater, som dottern Sickan begick sin scendebut 15 år gammal. Den blev så stor succé att tips snabbt gick vidare till de professionella revykretsarna. Föräldrarna ville dock att hon skulle sluta skolan först.

I Statens Normalskola för flickor var hon var klasskamrat med den blivande skådespelerskan Birgit Tengroth, som på eftermiddagarna även gick i Operans balettelevskola - för övrigt i samma grupp som Annalisa Ericson, ett namn som Sickan senare också ofta skulle komma att möta.

Scendebuten fick vänta till efter examen 1932, i pjäsen Toni hos Naima Wifstrand i en liten lokal i Klarakvarteren. Samma år blev det filmdebut i Lorens Marmstedts En stulen vals. Den skulle följas av ytterligare ett 50-tal filmer.

Hösten 1932 engagerades Sickan till Södran vid Mosebacke Torg i Stockholm för lustspelet Vi som går köksvägen. Sedan blev det revydebut i nyårsrevyn 1933, Ett leende år. I ensemblen fanns då också jämngamla Annalisa Ericson. 50-60 år senare skulle de bli älskade ”senioritor” i hela landet med sin pensionärshow.

Några veckor efter premiären på Ett leende år sjöng Sickan in En man som han på skiva. Därmed hade hon en fot inne i varje gren av den bransch som skulle bli hennes för resten av livet.

Hon hade, åtminstone de sista 30 åren, en drömroll, som tyvärr bara förblev en dröm - Boman i Swedenhielms, den hjärtegoda husföreståndarinnan i Hjalmar Bergmans komedi. Men, som hon sade, när hon hade åldern inne hade hon antagligen utseendet emot sig. Det skulle kanske ha blivit Sickan Carlsson av alltihop...

Det kan ha sina sidor att alltigenom vara äkta vara. Men Sickan var den glittrande glada som mognade till komediaktris, till exempel mot Gunnar Björnstrand i Hasse Ekmans film Lustgården. Hon spelade fröken Fanny med en skön, allvarlig komediton.

Hon har uppträtt på de flesta revyscener i en tid när det verkligen spelades revyer i Stockholm. Mest på Södran och i många år hos Karl Gerhard. Under krigsåren blev det mest filmer, ett 50-tal, plus en mängd grammofonskivor. Hon var också flitig i radio, särskilt på 1950 - och 60-talen.

1945 kom hon tillbaka till scenen och spelade En förtjusande fröken på Vasan, mot Max Hansen. Tre år senare möttes de på samma scen i succén Gröna Hissen. Även om hon mest filmade framträdde hon på många olika scener i Stockholm, även på krogscenen. Hon showade tillsammans med Annalisa Ericson i Good Old Ladies på Berns.

I början av 1990-talet medverkade hon i tv-serien Kusiner i kubik. 2005 fick hon en hedersguldbagge för sina insatser inom filmen.

Sickan Carlsson var sedan 1987 änka efter direktör Sölve Adamsson. Hennes närmaste är dottern Ingegärd, född i äktenskapet med skeppsredare Gösta Reuter, och hennes familj i USA.


BERÄTTA Hur minns du Sickan Carlsson?