Sverige brukar berömma sig av att vara en framstående ingenjörsnation. Trots det vågar man nog misstänka att långt ifrån alla kan säga namnet på den svenska ingenjörskonstens historiska portalgestalt.
Ändå pryder han baksidan av våra 500-lappar, med ett stort kugghjul och ett motiv från Falu gruva i bakgrunden. På sedeln kan man också inhämta en rätt anmärkningsvärt personhistorisk uppgift: han blev nästan 90 år gammal. Det måste ha varit en sensationellt hög ålder vid mitten av 1700-talet.
Christopher Polhammar, alltså, adlad Polhem 1716 av en tacksam överhet. Nu i december var det 350 år sedan han föddes, vilket Tekniska museet firar med en ny och avsevärt förbättrad utställning om den store mekanikern.
Flera av Polhems på sin tid revolutionerande uppfinningar är alltjämt i bruk, åtminstone i princip. Några regelrätta Polhemslås tillverkas väl inte längre, men det var mekanismen som var innovationen, och den förekommer också i moderna lås, för att ta ett exempel.
Likaså tillverkas de berömda Stjernsundsuren fortfarande på Stjärnsunds bruk i sydöstra Dalarna, i stort sett i obruten tradition sedan Polhem grundade bruket i början av 1700-talet.
Klockor och urverk spelade för övrigt en speciell roll i Polhems liv. Det var genom att erbjuda sig att reparera det stora astronomiska uret i Uppsala domkyrka som han lyckades förhandla sig till en studieplats vid universitetet. Urverket, som hade stått stilla i decennier, ansågs vara den mest komplicerade maskinen i hela riket, och när Polhem inte bara fick i gång det, utan också förbättrade det, var hans lycka gjord.
Polhems karriär, från faderlös fattiglapp till adelsman med livstidslön, är en häpnadsväckande framgångssaga, av ett slag som närmast för tankarna till amerikanska selfmade man-legender. Utställningen berättar den kortfattat, närmast i punktform, och ger, lika kortfattat och föredömligt överskådligt, också de nödvändiga historiska fakta om Sverige under Polhems tid.
Men utställningen är, trots allt, inte personhistoriskt utan teknikhistoriskt inriktad. Det ena rummet upptas till största delen av modeller. Polhem var bra på mycket, men ritningar var inte hans starka sida, han byggde modeller i stället när han skulle demonstrera sina idéer.
Dessutom fanns det en pedagogisk tanke med modellerna, särskilt dem som ingick i hans ”mekaniska alfabete”. Polhem, som själv i allt väsentligt var autodidakt, var djupt engagerad i frågan om hur framtidens tekniker skulle utbildas.
Det är en behändig, och mycket pedagogiskt uppbyggd utställning, inte alltför omfattande och alls inte texttung. Men det är naturligtvis försmädligt att de modeller och apparater som man får pröva själv inte alltid fungerar–när jag var där gick det inte heller att få fart på Dan Wolgers rörliga konstverk, Hyllning till Polhem, som sitter på väggen vid entrén.
Och så tycker jag nog att man kunde ha kostat på sig att berätta lite mer om själva föremålen. Hur gamla är de? Är de rent av original? Vilka ingår i museets egna samlingar och vilka har lånats in?
Men på det hela taget är Polhem–tillbaka till framtiden en högst sevärd utställning. Och om man, som jag, tycker att teknikhistoria lätt blir lite blodfattigt i längden finns en utmärkt bok, utgiven i anslutning till utställningen. I Michael Lindgrens Christopher Polhems testamente kan man grotta ner sig både i tekniken och i mästermekanikerns märkliga levnadshistoria.
