I dag är det inte ofta en nyskriven amerikansk pjäs omedelbart exporteras utomlands. August: Osage County av Tracy Letts är en scenisk hit. Titeln slår fast tid och plats: några osedvanligt varma augustiveckor på f d indianmark, numera en bortglömd landsortshåla.
Familjen kallas stycket kort och gott på svenska. Pjäsen är skriven som en sampling av amerikansk teaterhistoria. Letts blandar parodiskt tydlig inspiration från Lång dags färd mot natt och Vem är rädd för Virginia Woolf med en stor dos incestuös sexualitet som från Katt på hett plåttak.
Dramat innehåller också – vilket inte gestaltas genom Peter Dalles regi – en ton från Sam Shepard genom sin storslagna symbolbild av ett rotlöst USA.
Det hela är ännu en uppgradering av det grekiska dramat Orestien via O’Neill – ungefär som Norénpjäsen Natten är dagens mor var det på svenska scener för knappt 30 år sedan. Familjen är egentligen knappast ny mark, dess kvaliteter är att texten så komprimerat och humoristiskt redovisar missbruk, övergrepp, syskonrivalitet och innehåller en fantastisk scen där döttrarna gör uppror mot sitt monster till mor. En grandios maktöverlämning på neurosfabriken.
Broadwayversionen av stycket var osedvanligt storslagen. På scenen stod ett helt tvåvåningshus, komplett med vindsvåning där husan, indianskan Johnna bor och varifrån hon iakttar skeendet – en översymbolisk roll som Anna Wallander här gör med självklart lugn. Scenografen Sven Dahlberg överger efter paus alla scenanvisningar vilket ger Göteborgsuppsättningen luft, rytm och rörlig energi.
Broadwaytolkningen spelades med en frontal övertydlighet. Versionen på Göteborgs stadsteater är – för en svensk publik – på alla sätt mer njutbar även om regin inte jobbat med personinstruktion och hoppar mellan olika spelstilar.
Absolut centralpunkt är Ann Petrén som gör mamma Violet som manipulerar familjen medan hon knaprar tabletter. Hon är makalöst bra även om komedianslaget låter rollen bli mer slug skitkärring än ståtlig isdrottning. Hennes pillerfyllor är absurda mästerverk från vilka Petrén reser sig med stor pondus.
Dottern Barbara har också en stor roll. Carina M Johansson tar aldrig steget in mot hennes mörker men axlar storslaget rollen som efterträderska på familjetronen.
Ensemblen innehåller många stora namn och exakta tolkningar som nästan försvinner inuti denna omfångsrika pjäs som vill beskriva så många och har så många familjehemligheter att utreda.
Dalles iscensättning är på många sätt maffig och publiktillvänd. Scenen med begravningsmiddagen är en underbar spya på familjen som meningen med livet. Det intressanta med Letts text är att den kan spelas på så många sätt, den kan absolut göras mer obönhörlig och skitig. Här regerar komedin mot en svart bakgrund och formar ett sevärt maraton av en radda familjesjaskigheter.
