Jag förstår inte SVT:s hårdlansering av Fredrik Skavlan (SVT1, fredagar). Han får bästa sändningstid, direkt efter På spåret och, numera, Så ska det låta. Anne Grosvold, som är en bättre program- och samtalsledare, fick hålla tillgodo med en sämre sändningstid.
I fredags gästades Skavlan av Liza Marklund, med anledning av bloggvärldens hetskampanj mot henne. Fredrik Skavlan stämde in i skallet, men hans försök att agera skjutjärnsreporter var rätt och slätt korkat. Om åtminstone någon i hans stab försökt orientera honom om litterära genrer och sanningsbegrepp kanske det kunde ha blivit något som liknat ett samtal.
Liza Marklund har, liksom sin agent Niclas Lövkvist, svarat helt tillfredsställande på kritiken. Fredrik Skavlans ömkliga frågor gav henne chansen att sätta ännu ett par fullträffar, bland annat när hon avböjde att svara på frågan vad hon anser om Monica Antonsson, eftersom det är ”ett familjeprogram”.
Skavlans program föregicks av säsongspremiären av Så ska det låta. Jag har inte varit odelat förtjust i Peter Settmans programledarstil. Sexskämt där blott den sexuella anspelningen varit det roliga har skämt den; det var annars något jag trott vi växte ifrån i slutet på 1960-talet.
Men i fredags var han mer nertonad än tidigare. Jag hoppas han fortsätter i den stilen. Första programmet erbjöd också roande tuppfäktning mellan Brolle och Markoolio, Sonja Aldén bidrog till att den musikaliska bredden blev större än den ofta varit på senare år. Sibel hamnade däremot på mellanhand, förmodligen alltför präglad av den musikaliska likriktningen i Idol.
Jag hoppas också att Peter Settman inför den nya säsongen lärt sig vad en ”strof” är, så vi slipper hans terminologiska taffligheter från tidigare omgångar.
Och, apropå programledare, har Petra Mede kritiserats för sina insatser i den svenska kvaltävlingen till Eurovision song contest. Den fjärde deltävlingen sändes i fredags, och jag tänker inte upprepa mina synpunkter från tidigare år om att SVT borde dra sig ur.
Istället vill jag försvara Petra Mede. Låt vara att en del skämt, som det om Ella Fitzgeralds diabetes, varit okänsliga, men jag uppskattar att Petra Mede sätter sig själv på spel i intervjuerna, liksom att hon leder programmet utan att markera tvångsmässig distans. Till skillnad från Kristian Luuk måste hon inte med snart sagt varje replik visa att hon själv är smartare än sammanhanget.
Det speglar en ödmjukhet inför uppdraget, som är värd respekt. Hon behandlar också alla artisterna på samma kärleksfullt och (själv)ironiskt buffliga sätt.
