Har vuxenserierna slutligen blivit mainstream?
I vår debuterar sju svenska serieskapare med egna böcker, och alla porträtteras stort av branschorganet Svensk Bokhandel. Det kan ses som ett tecken. Även succéförfattaren Jens Lapidus väljer att göra sin tredje bok om Stockholms undre värld till en grafisk roman, i samarbete med tecknaren Peter Bergting. Det kan tolkas som en eftergift för förlaget, som kommer att sälja betydligt färre böcker – och som en rejäl framgång för genren.
– Vi är inne i ett tydligt paradigmskifte. Kvaliteten har höjts, mediet har mognat och allt fler serieskapare vågar pröva längre berättelser, säger Mats Jonsson på förlaget Galago, som har lotsat fram två av vårens debutanter, Kolbeinn Karlsson (Trollkungen) och Benjamin Stengård (Ur djupen ropar jag till dig).
Bägge har gått ut Malmö serieskola, som på ett avgörande sätt har medverkat till seriernas stärkta ställning i kulturlivet, menar flera som vi talar med, inte minst för att eleverna får lära sig marknadsföring och ekonomi.
– Serieskolan gav mig framför allt en känsla av sammanhang, säger Kolbeinn Karlsson. Innan visste jag väldigt lite om vad en serietecknare egentligen gör. Skolan gav mig chansen att kommunicera med det jag gjorde, istället för att bara göra serier för egen räkning.
För Fabian Göranson på förlaget Kolik handlar skiftet också om att många serieskapare äntligen har lämnat beskrivningarna av uppväxten och det självbiografiska bakom sig, för att istället närma sig det mer fiktiva.
Kolik ger ut Dödvatten, som är Lars Krantz debut, och som enligt upphovsmannen är en skräckhistoria om ”en människa som går sönder”. Just skräck tycks vara en populär ingrediens bland unga serieskapare, och återfinns även hos två andra debutanter, Benjamin Stengård och Kim W Andersson (Love Hurts).
Som Lars Krantz ser det växer denna genre både inom serievärlden och skönlitteraturen, för ”den ligger mellan underground och mainstream”, och intresset har förstås ökat efter John Ajvide Lindqvists genombrott som författare.
En tredje orsak till seriernas starka position har att göra med omvärldens syn på genren. Massmedierna ger serieskaparna mer respekt och utrymme än tidigare, samtidigt och stiftelser och fonder ger dem fler stipendier.
– En del serieskapare får numera recensioner redan första utgivningsdagen, eller i varje fall samma vecka, säger Rolf Clason på förlaget Kartago, och varje gång Joakim Pirinen publicerar något nytt blir det numera stor uppmärksamhet i medierna.
– Det har blivit lättare att få bidrag, säger Mats Jonsson, som också är serieskapare. Förr fick vi relativt lite stöd, bland annat för att vi ofta hamnade mellan stolarna. Skulle vi ses som konstnärer eller författare? Vi hörde inte hemma någonstans.
Idag kan serieskapare med fördel ansöka som såväl det ena som det andra. Definitioner och gränser har blivit mindre viktiga inom kulturlivet och dubbelheten närmast en fördel, säger några som vi talar med.
Mats Jonsson har själv erhållit ett stort stipendium, och berättar att det definitivt fick honom att höja ribban.
– Plötsligt fanns där några som skulle bedöma mig, och jag ville absolut inte göra dem besvikna, eller sabba mina möjligheter att få fler bidrag.
Men seriernas utveckling handlar inte bara om vad som händer i Sverige. Flera bedömare talar engagerat om den stimulans och inspiration som kommer från utländska grafiska romaner, varav allt fler översätts till svenska.
Bara i vår utges Jeffrey Browns Fumlig, som har blivit kultbok i USA, samt Numret, en ordlös och konstnärlig serieroman av schweizaren Tomas Ott, och amerikanen Jason Lutes fortsättning på sin lovordade trilogi om Weimarrepubliken och livet i Berlin, en bok som har jämförts med verk av storheter som Art Spiegelman och Will Eisner.
