”Du kan mejla mig fem frågor”. Det är det enda svar jag fått på min intervjuförfrågan när jag går på visningen av Chris Wares utställning på Konstcentrum. För någon intervju öga mot öga vill inte den 42-årige amerikanen ställa upp på. ”Nej, det går inte. Du kan mejla mig fem frågor”, låter han hälsa via arrangören som inget hellre vill än att Chris Ware ställer upp på en tidningsintervju. För att ha fått en utställning med Chris Ware är både prestigefyllt och ger massor med kulturkredd till konsthallen.
–Vad ska vi göra, vi vet inte ens om han dyker upp till pressvisningen, säger konsthallens intendent Carl Bergström och ser lite besvärad ut.
Chris Ware närvarar på pressvisningen och berättar vänligt att han inte tycker om att bli intervjuad. Författare blir just författare för att de uttrycker sig bäst i bokform förklarar han. Men varför ställer han ut i Gävle och inte Stockholm, frågar jag medan jag fotograferar honom.
–Ingen i Stockholm frågade…
Chris Ware är den naturliga bryggan mellan serievärlden och konsthallskonsten som många längtat efter. En serietecknare som ställt ut på flera stora konsthallar världen över. Han har lyckats flytta in den nördiga och kaxiga lillebrorsan serier in i kulturvärldens finrum på allvar. Ware har dessutom under flera år regelbundet ritat serier åt New York Times och gjort omslag åt The New Yorker.
Nu sitter han framför Högskolan i Gävles elever från serie- och bildberättarprogram och ser lite besvärad ut.
–Välkommen till ensamhet, misär och mörka rum, svarar han på sitt lite torra akademiska sätt när någon undrar hur det är att vara serietecknare på heltid.
Det finns flera likheter med popkonst hos Chris Wares verk, men där popkonsten lånar yta från samtidens populärkultur skapar Ware något eget. Original som ofta går i en melankolisk ton. Någon frågar varför han ritar så tråkiga hus.
–Well, någon i USA måste älska de hus jag ritar, för jag ser dem överallt, svarar Chris Ware.
Efter frågestunden frågar jag igen om han har tid för en mer formell intervju. Nix, det blir inget den här gången heller, han hänvisar till de fem mejlade frågorna han redan svarat på:
Hur ser din skapandeprocess ut?
”Alla mina historier startar som ett slags påhittade minnen med fantasifulla scener och en tänkbar dialog som jag går och funderar kring inne i mitt huvud. Jag försöker fånga stämningen och känslan kring det hela innan jag sätter igång. Men så fort jag sätter mig och ritar så händer något annat med historien. Då kan personer och byggnader från förr bara dyka upp. Jag tror att själva drivkraften hos serietecknaren finns just där, att saker och personer bara hoppar in på sidan.”
Skriver och ritar du varje dag?
”Tidigare brukade jag arbeta dygnet runt. Men sedan jag blev pappa så arbetar jag måndag till fredag från klockan 08.30 till 15.00 när jag hämtar min dotter i skolan och min fru på jobbet. Jag försöker undvika att arbeta på helgerna, men har jag en deadline att ta hänsyn till så måste jag arbeta någon timme på helgerna också. Jag har blivit mycket effektivare att använda min tid sedan jag blev pappa. Men jag ritar lite varje dag sedan 2002 i min seriestripdagbok.”
Filmregissörer älskar dina serier. Blir du erbjuden att göra film?
”Jag har haft flera erbjudanden att göra film och tv-serier. Men det har nästan upphört sedan den amerikanska ekonomin kraschade 2008. Jag kan inte riktigt se mig själv med en hel stab av människor runt mig, jag blir skräckslagen bara av att tänka på att berätta om mina idéer inför en grupp. Men skulle en av mina favoritregissörer ringa och säga att han eller hon skulle vilja göra film av en av mina böcker skulle jag säga ja och bara skicka över boken och låta dem göra vad de ville… Jag älskar att göra böcker och det är egentligen det enda jag vill göra. Det finns en uppriktig direkthet och ärlig kontakt med läsaren i en bok, något som filmen alltid verkar kompromissa med. Men det går inte att förneka filmens psykologiska, känslomässiga och konstnärliga styrka.”
Hur började du med serier?
”När jag var liten började jag rita av och kopiera de amerikanska superhjältarna. I 13-årsåldern börja jag göra mina egna serieböcker som jag skickade till tveksamma förlag, ingen hörde förstås av sig. I collage började jag rita för studenttidningen och fick börja rita dagligen och mot en deadline. Den var den bästa träningen jag kunde få.”
Vilken serietecknare har påverkat dig mest?
”Det var ju mest superhjälteserier och dåliga science fiction-böcker som påverkade mig när jag var ung. Men det var inte förrän jag upptäckte Robert Crumb och Art Spiegelman, när jag gick på high school, som jag blev övertygad om att det gick att göra bra serier som handlade om riktiga liv.”
