För det mesta blir jag besviken på nya prylar. En ny mobiltelefon är aldrig så rolig som den verkar. Samma sak gäller laptops och dammsugare.
Jag upphör aldrig att trissa upp mina förväntningar på nya mirakelmaskiner, men med åren har jag blivit allt mer cynisk. Varför lägga 8000 kronor på en Ipad när den blir liggande i bokhyllan efter en vecka? Varför köpa en ny rakapparat när skägget har vuxit ut igen imorgon?
Läsplattor ska vi inte tala om. Ännu en grunka att bära med sig, för att läsa böcker på en skärm som försöker imitera vanliga boksidor – och misslyckas? Befängt.
Men så laddar jag, av ren semesterleda, ner gratisprogrammet Aldiko till min Android-telefon och upptäcker under de följande veckorna att e-böcker faktiskt, på riktigt, revolutionerar min läsning.
Mobilböcker håller jag i en hand, de ryms i jeansfickan och jag behöver aldrig bära med mig en läsplatta eller en pocketbok. Det jag läser finns alltid tillgängligt, ett par klick och sekunder bort. En skärm på 3,7 tum duger gott, den funkar även i dagsljus, och att ligga och läsa i mörker med svart bakgrund och själva texten som enda ljuskälla är magiskt, inte bara för mig utan även för min fru som vrider sig i ilsken sömnlöshet när jag har läslampan tänd alltför sent.
Mitt aldikobruk börjar med att jag slöläser inledningen till En studie i rött för att jag läst ut pocketboken jag hade med till sommarstugan, och snart utnyttjar jag varje dötidsminut till att plöja Sherlock Holmes-historier.
Därefter vill jag läsa ett par sidor Krig och fred för att kolla om den här Tolstoj verkligen är något att hänga i julgranen. Du förstår följderna.
Om Aldiko var uppkopplat mot Adlibris skulle jag antagligen läsa Kepler och Cavling, guidad till mina läsval genom puffar, banners och topplistor. Men i Aldiko är topplistan full av Austen, Alighieri, Fitzgerald och Nietzsche. Det är främst döda författare, som blivit en del av den kulturella allemansrätten.
Det är texter, inte teknik, som ger stora läsupplevelser. Men bokhandlare och kultursidor jagar oss ständigt mot det nya och mediokra, även om vi i själva verket har större nöje av att sätta oss med Platons dialoger. Somliga fnyser åt Aldikos magra utbud. Jag saknar svenska böcker, men älskar den dammiga antikvariatslukten. Det begränsade urvalet (några tusen romaner och fackböcker, de flesta äldre än 70 år) och den omedelbara tillgängligheten (gratis, i fickan) är precis vad jag behöver för att äntligen ta mig an alla klassiker jag missat.
Därför läser jag i sommar bättre böcker på mobilen än på papper.
