LÄS OCKSÅ: Hur mycket julpynt är lagom? Rösta!

Mer jul. I alla fall väldigt mycket mer julpynt. Nästan 700000 extra ljus, bland annat i form av gigantiska granar och renar kring glasobelisken vid Sergels torg, har lyst upp Stockholm i december. Projektet Stockholmsjul är en triumf för led-tekniken. Men det har mötts av blandade känslor.

Vid invigningen på Stureplan i slutet av november lurades trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M) att posera med ekorrar från en Disneyfilm. Den utlovade julinstallationen visade sig vara reklam. Och publikens förväntningar grusades. ”Jag trodde jag skulle få vara med om någonting historiskt. Men jag känner mig bara utnyttjad och smutsig”, sade en 27-årig tjej på plats till Dagens Nyheter.

Bakom Stockholmsjul står kommunen och handlarorganisationen City i samverkan. Kommersen är självskriven. Och en del av julen: Siffrorna för julhandeln återges årligen som ett mått på rikets välstånd. Men julen måste samtidigt framstå som något mer, som gemenskap och tradition. Som åtminstone i någon mån helig.

Kanske är det också grunden till julpyntets låga status, och den irritation som offentligt julpynt ofta väcker. Det är för mycket, för billigt. Pynt, det hörs, det är ytligt, ovanpå allt annat. En signal om att överflödet helgas i sig. Mat måste man ändå ha. Julklappar kan man, åtminstone i den bästa av världar, tänka sig kommer till användning även efter tjugondag knut. Julpyntet däremot, det ligger orört i lådan elva månader om året, i väntan på att högljutt tigga om uppmärksamhet. Det kan provocera. Oavsett om det är stora butikskedjor eller ens egna grannar som hänger sig åt grannlåten.

I december 2008 hade Växjö 24 minuter sol. Även i år har det varit mörkt, särskilt i ett hus där det annars brukar lysa. Aurelia Tairovics balkong, vars julpyntsfyrverkeri har varit en sevärdhet, är nedsläckt. Till följd av en tvist med en granne, som klagat på att hon inte kan äta middag i lugn och ro när belysningen blinkar utanför fönstret, ligger allt kvar i källaren.

– Jag är jättejätteledsen. Mina barnbarn och deras kompisar brukar komma hit och titta på tomten. Det är inte alls samma jul hos mig nu. Men vad ska jag göra? Jag vill inte ha något bråk, säger Aurelia Tairovic.

Konflikten har pågått i ett par år. Till följd av det gjorde några av stadens konstnärer i fjol ett projekt på Växjö konsthall, dit man bjöd in bland andra Tairovic för att julpynta. Medverkade gjorde även Stig Leigard. Varje advent i snart 15 år har han lyst upp sitt villakvarter med kulörta lampor och gigantiska, uppblåsbara tomtesällskap som han köper i USA.

– Julen är nummer ett. När jag var liten pojk fanns här bara två–tre lampor. Staden tog slut nere vid kyrkan. När jag flyttade tillbaka från USA efter pensionen ville jag ändra det, säger Stig Leigard.

Nu har han hunnit fylla 82, och kan inte längre klättra på stegar. I år är det istället dottern som har monterat belysningen. Grannarna är positiva, det har till och med hänt att de sålt glögg till åskådarna, berättar Stig Leigard.

Med över 6000 besökare blev utställningen Verrry Christmas fjolårets succé på Växjö konsthall. De arrangerande konstnärerna bidrog också själva. Initiativtagaren Remus Wilson gick till exempel helt blåmålad genom staden, med en kälke lastad med små blå tomtar som han tillverkat på släp efter sig. Det var givetvis inte alla som tyckte att blinkande ljusslingor och uppblåsbara renar kvalificerade som konst, säger Remus Wilson. Själv tillåter han sig att fascineras av julpynt även i kommersiell miljö. Några mil från Växjö finns Kosta outlet, som iscensätter det småländska svaret på Stockholmsjul. Här tindrar i år två miljoner små lampor.

– Egentligen tycker väl alla att det är fint när det glittrar och glimmar. I Kosta är det ju väldigt överdrivet. Det är löjligt. Men jag var där nyligen. Jag blev hänförd. Det är svårt att inte åka dit på det, säger Remus Wilson.

Den äldsta kända målningen av ett svenskt julfirande stammar ur smålandsskogen, före outlets och elektriskt ljus. Småländsk jul, målad av Virestadkonstnären Pehr Hörberg så sent som 1785, föreställer en storstuga i juletid. Här finns ingen gran, ingen tomte, inga julklappar och ingen skinka. Däremot är väggen täckt av bonader. Och golvet är ordentligt halmat.

Den svenska julen har många lager. Det hedniska ordet för jul, yule, är dokumenterat i meningen ”att dricka jul” redan på 900-talet. Därpå följde den kristna julen med katolska kyrkan. Firandet i den form vi känner idag tog fart på 1800-talet. Julgranen spred sig. Man stöpte ljus. Så småningom köpte man änglaspel, adventsstjärnor och julkrubbor. Men det dröjde innan julen blev självklar, berättar Lena Kättström Höök, etnolog och intendent på Nordiska museet och författare till boken God jul.

–I en tidningstext från 1920-talet kunde man läsa att ”julen kommer snart att försvinna, den behövs inte längre”. Den moderna tiden skulle komma istället. Allt som var förknippat med fattigdom och misär skulle försvinna.

Det moderna, svala nordiska inredningsidealet, som varit gällande sedan 1930-talet, har mycket lite att hämta i advent. Det är december månad snarare än pingst som är hänryckningens högtid för svensken. Vi rörs till tårar av gosskörer. Tänder ljus. Pyntar i bondromantisk anda, som minner om ett konstruerat förr i tiden.

–Halmpynt i granen till exempel, det tror jag man tänker på som gammalt och genuint. Men under 1800-talet hade man sådant som blänkte och glittrade så mycket som möjligt. Man slog in det man hade i stanniol. Halmpyntet blev populärt under 1960- och 70- talen, när halmkurser var inne, säger Lena Kättström Höök.

Traditioners funktion är ju att ge en känsla av varaktighet och trygghet. Men ett uttryck för traditionen behöver ha mer än någon generation på nacken för att framstå som självskrivet. Adventsstjärnan har inte varit vanlig i mer än 70 år, till exempel.

Kerstin Gunnemark, docent i etnologi vid Göteborgs universitet, har arbetat med tingens funktion som minnesbärare. Bland annat i projekt på äldreboenden, där de äldre har fått prata utifrån saker.

– Det blir lättare att minnas då. På samma sätt berättar julpyntet i lådorna om personligt kulturarv. För mig är det viktigare att plocka fram julkartongerna än att baka pepparkakor för julens skull, säger Kerstin Gunnemark.

– Jag vet ganska lite om min farmor och mormor och hur de firade jul som barn, men min fantasi kommer igång av de här gamla julsakerna. De ger en närhet till mina bortgångna släktingar som jag inte skulle haft utan pyntet.

Attityden i det moderna samhälle som växte fram på 1930-talet var att vi inte skulle bry oss om tingen, menar Kerstin Gunnemark. Att det var lite löjligt att göra det. Men en del har ändrat uppfattning numera.

– Men det händer något när man tillåter sig att uppleva något i relation till de här sakerna.

Julpynt från 1940- och 50-talet har blivit hårdvaluta på loppisar. Kanske för att det är en chans att köpa den tradition man själv inte ärvt. Kanske bara för att det stämmer väl in i en inredningsstil där det hör till att medvetet blanda gammalt och nytt.

Framför allt är det kvinnor som pyntar, och bakar, och fejar i advent. Även om vi blivit mer jämställda resten av året är det något vi ger efter för i traditionens namn, konstaterar Lena Kättström Höök på Nordiska museet.

Men det har också utkristalliserat sig en annan, ny typ av julpyntare. Julmannen. Inspirerad av hur julen skildras i amerikanska filmer som Ensam hemma och framhjälpt av led-tekniken, som gjort det möjligt att frossa i energieffektiva ljusslingor, är han nu representerad i kvarter lite varstans i Sverige. Stig Leigard i Växjö är en typisk julman. Även Aurelia Tairovic i viss mån, så kvinna hon är.

Utanför en villa i Mälarhöjden lyfter Esbjörn Hallgren sonen Ivar över huvudet. De fäster en ljusslinga runt ett fönster bredvid ytterdörren. Snart blinkar den i sakta mak i rött och blått.

– Det var den sista. Nu är jag riktigt nöjd, säger Esbjörn Hallgren.

Invändigt är huset knappt pyntat alls. Utvändigt däremot. Taket är spritsat med röda lampor, kantat av vita slingor som hänger som istappar utmed med kanterna. På övervåningens balkong, ovanför en pendlande klocka i ljus, står en uppblåsbar snögubbe. I trädgården finns både tomte och en ren. ”Som ett lekland”, karaktäriserar Esbjörn Hallgren estetiken.

– Julen är en täckmantel. Det är belysningen som är grejen. När den är uppe glömmer jag hur jävligt det är, kallt och mörkt. Här bor jag i alla fall!, känner jag när jag kommer hem.

Varje dag stannar klungor, inte minst på väg till och från dagis och skola, och tittar på huset. Grannarna har inte misstyckt. Än, frestas man tillägga. Pyntsamlingen växer för varje år.

– Om det kan bli för mycket? Det skulle vara om det tar för mycket tid. Jag skulle kunna ha hur mycket som helst annars. Jag har förberett med högtalare för att kunna spela amerikansk julmusik här också, åtminstone på helgerna, säger Esbjörn Hallgren.

LÄS OCKSÅ: Hur mycket julpynt är lagom? Rösta!