På det privat grundade och drivna Beredskapsmuseet utanför Helsingborg finns gamla militärförbandslådor, en och annan uniform och stickbeskrivningar för luvor tänkta att värma ”våra mannar”. Men här finns också mer potenta minnen av tiden då Sverige rustade för ett starkt försvar: kanoner, robotar, kulsprutor, pansarvagnar och gevär till exempel. Och det är om dem som striden står. Beredskapsmuseet hävdar att de äger allt utom ett tiotal vapen, medan Statens försvarshistoriska museer, SFHM, anser att den största delen av museets vapen tillhör staten.
–Vi har lånat ut dem och kan när som helst ta tillbaka dem, säger Christian Braunstein, 1:e försvarsantikvarie och kanslichef för Sveriges militärhistoriska arv, en underavdelning till SFHM.
För att utreda vem som äger vad och för att se över säkerheten vill SFHM inventera Beredskapsmuseets samlingar, men det säger museet nej till.
–De har inlett operation konfiskation. Vi accepterar inte att någon säger ”Det där var fint, det vill vi ha”, säger Marie Andrée-Kriisa, som driver museet med sin man, Johan Andrée.
–Vi har slitit med att bygga upp det här museet sedan 1997 och det mesta som vi har skulle inte finnas om vi inte hade räddat det. Vi har tagit hand om skrot som vi har renoverat och köpt delar till. Hur kan det plötsligt vara deras?, undrar Marie Andrée-Kriisa.
Hon tycker att SFHM, och framför allt kansliet Sveriges militärhistoriska arv, agerar självsvåldigt enligt egna regler. I mitten av juni anmälde hon detta till JO. Lika stor tycks irritationen vara hos motparten.
–Vår uppfattning är att Marie Andrée ljuger och förhalar processen, säger Christian Braunstein.
Grunden för det hela är att den svenska försvarsmakten historiskt sett har varit ganska dålig på att upprätta dokumentation när vapen och föremål har lämnat verksamheten och blivit museala. Nu försöker SFHM bringa ordning i oredan och gå igenom de depositionsavtal som upprättats, samt ta fram annan dokumentation för att upprätta avtal.
–För ett 50-tal vapen på Beredskapsmuseet finns nyare depositionsavtal, men jag skulle tro att vi har över hundra vapen till där, säger överintendent Staffan Bengtsson på SFHM, som tycker att tvisten är sorglig.
–Det är ett fint museum och det är synd att det har blivit så här. Egentligen vill vi ju inte ta hem våra vapen, men möjligheten finns om vi inte når någon lösning.
Eftersom SFHM menar att de äger många av de privat drivna militära museernas pjäser och pistoler anser de sig även ha skyldighet att ställa krav på säkerheten på museerna, både vad gäller larm och vapnens skick. På Beredskapsmuseet finns en del särskilt farliga vapen, till exempel automatvapen, som oaktsamt hanterade skulle kunna hamna på svarta marknaden, menar SFHM.
–De har en skarp luftvärnskanon som står utomhus, vilket är olagligt. Den är vår och kan inte stå så. Vi måste få göra den till skrot, säger Christian Braunstein.
Marie Andrée-Kriisa anser att Beredskapsmuseet sköter säkerheten och att det är polisens, inte SFHM:s sak, att granska.
Sedan 2008 får museet statsbidrag, utdelat av Sveriges militärhistoriska arv. Driftsstödet ligger på omkring 200000 kronor per år och dessutom har museerna i nätverket möjlighet att söka utvecklingsbidrag. Hittills i år har Beredskapsmuseet bara fått 70000 kronor. De återstående 130000 hålls inne så länge museet motsätter sig säkerhetsgranskning och inventering för att reda ut vem som äger vad.
–Vi har i över ett års tid sagt att om de inte följer vapenlagen så kan vi inte fortsätta att ge museet statsbidrag, säger Staffan Bengtsson.
Beredskapsmuseet ser det som ren utpressning, utan stöd i lagen, och har överklagat det frusna bidraget till förvaltningsrätten.
–De här gamla pensionerade militärerna på kansliet hittar på sina egna bestämmelser. Det är svårt att få dem att förstå att de inte kan göra hur som helst, säger Marie Andrée-Kriisa.
