I morgon startar Dansbandskampen på Sveriges Televison. Där ska ett trettiotal mjuka och följsamma orkestrar med minst varsitt z i bandnamnet klä av sig nakna, smörja in sig med Idomin och släppas ut i en amfiteater där de på liv och död slåss mot varandra med knölpåkar. Med Peter Settman som en slags Strängnäs svar på Kejsar Nero omgiven av en jury bestående av ett knippe svårt nyduschade män i glasögonbågar som vi andra bara sett i inrikesflygets utgångna shoppingkataloger.
Som du just har märkt är det omöjligt att göra sig lustig över dansbandsvärldens ständiga – men också, med all rätt, kulturellt marginaliserade – närvaro.
”Åh, vi har så bred smak och lyssnar på allt från Flamingokvintetten till Toto” säger i princip alla medverkande artister i kortintervjuer på Sveriges Televisions hemsida.
Vän av ordning frågar sig givetvis vad som ryms i det musikaliska ymnighetshornet däremellan. Jag förutsätter att de väna basisterna ifråga bara råkade nämna just dessa två och lika gärna hade kunnat droppa The Fall, Lil Wayne eller Ini Kamoze.
Eller?
Så måste det vara.
När bönderna avverkats och allsången gått i idé så kommer turen till nästa potentiella minsta gemensamma nämnare. Våra största kanaler förvandlar glatt och metodiskt de allra svenskaste av subkulturer till säsongstäckande tävlingar. Men att ingen – ens i folkbildningssyfte – längre ids driva med dansbandskulturen och istället bara ser den som en ”kul grej” är inte så okomplicerat som det först kan verka.
Jag har svårt att se de kritvitt superariska dansbandens plats på allra bästa sändningstid som så harmlöst. I synnerhet inte just nu. Det blåser lite för kallt utanför Mälarsalen i Strängnäs för det. Ty i botten av Dansbandskampen lurar en outtalad tidsanda byggd på en nyväckt nationalism som självgott inbillar sig att den bara ger folk vad folket vill ha.
Samtidigt, i ett annat program, går den före detta ledaren för det främlingsfientliga partiet ny demokrati omkring och berättar för oss vad vi borde äta.
Och någonstans tar ännu en sverigedemokrat plats i ännu en kommunal instans för att han ju bara värnar om svenskarna och deras kultur.
Se upp för vita dansband på tv
Lokko listar
1. Optimo – Sleepwalk
(mixalbum) Nyligen talade vi lyriskt på den här platsen om Chris Yates djupt moderiktiga och poetiska fiskebok Out of the blue. Den skotska dj-duon Optimo har med Sleepwalk smått omedvetet sammanställt ljudspåret som med långsam melankoli rör sig längs en brittisk flodbank med hjälp av fältinspelningar, Cluster, Karen Dalton, Duke Ellington och Arthur Russell.lokko
2. D.Lissvik – 7 Trx plus intermissons
(kommande album) Den ena halvan av västkuststudion Studio, Dan Lissvik, smyger alldeles snart ut sitt första soloalbum och det tar vid just där Studios senaste remixer slutade. I ett makligt fjorddiscotempo samsas kastanjettkaskader med Durutti Column-gitarrer i vinterns vackraste instrumentala discorock i en dietexperimentell skepnad.
3. Alton Ellis
(reggaesångare) En av den jamaikanska musikhistoriens allra finaste röster har tystnat. Alton Ellis avled i cancer i ett sjukhus i Hammersmith i västra London förra helgen och den som inte har tagit del av Ellis duetter med sångerskan Phyllis Dillon för etiketten Treasure Isle har inte upplevt Jamaicas motsvarighet till Marvin Gaye och Tammi Terrell.
4. Little Joy – Little Joy
(kommande album) Det mest fascinerande när Fab Moretti från The Strokes ger ut sitt hobbybands debutalbum är hur reaktionen känns identisk med den som mötte Albert Hammond Jrs första soloskiva: Varför låter det exakt som jag hoppats att The Strokes skulle låta som idag? Det är ganska talande att den trinde Strokes-sångaren – och låtskrivaren – Julian Casablancas i stället ägnar sin fritid åt att driva en restaurang.
