För ett antal år sedan läste jag en kort intervju med en internationell hårstajlist som var på besök. Han hade säkert flugits över av något hårproduktsföretag. I intervjun som var i någon av kvällstidningarna gav stajlisten tips och sedan ville de visa upp bilder på kända svenskar för att han skulle betygsätta dem. Två av dessa kändisar var Kristina Lugn och Elisabet Höglund. Tanken var uppenbarligen att hårexperten skulle skratta elakt åt dessa galna frisyrkvinnor – men i stället var reaktionen den motsatta: ”Jag älskar det här!”, utropade han. ”Det är precis sånt här som inspirerar mig.”

En av de första texter jag skrev, för Nöjesguiden, intog den motsatta hållningen. Med risk för att alla nu kommer etikettera mig som bitchig modebög kan jag berätta att den hade rubriken ”Alla är fula” och att jag i den gav mig på korta och kurviga tjejer som hade fel kläder. Jag skyller detta på ungdom.

Under det senaste året eller två har jag dock förvandlats till att bli mer lik denna beundransvärda hårexpert, lite som Moder Teresa. Jag tycker nämligen att alla är vackra. Det låter som döden för en modemänniska, men jag har i stället kommit fram till att det är själva grunden för mode.

Jag vandrar på Sommarstockholms gator, sitter på tunnelbanan eller bussen, och jag ser varenda människas skönhet. Jag pratar inte om inre fägring. Jag ser hur var och en jag möter tar sig an mode och skönhet. Jag ser hur de har valt sina kläder, klippt sig i en eller annan frisyr, kanske valt lite smink. Jag ser hur de stått framför spegeln och godkänt vad de har på sig innan de gett sig ut i världen. Med detta var de, om inte nöjda, så i alla fall okej med sig själva. Detta var deras val. Det är rörande på något sätt. Men det är också själva essensen av modets kraft: Det går inte att komma undan denna mänskligaste av handlingar.

Samtidigt vet jag att 100 procent av dessa människor har komplex för hur de ser ut, för sina kroppar, för att de inte har tillräckligt dyra kläder eller tillräckligt nya kläder. De skäms för någon kroppsdel, eller för alla. De tycker att de blivit för gamla eller för tjocka.

Om de bara kunde se sig själva som jag såg dem, tänker jag. Om de bara kunde se sin egen skönhet.

Att hitta syndabockar för att de här människorna har komplex är lätt. Den främst misstänkta är så klart modevärlden med sin idealelitism. Människor upplever mode som ett krav och ett förtryck, inte som en möjlighet. Mode är något de tror att de måste leva upp till. Men mode är inget mål, det är ett medel.

För mig är detta den stora tragedin, att så många upplever mode som förtryck när det i sin rena form är just denna grundläggande handling: Välja kläder, spegla sig, göra sig fin. Den handlingen handlar inte om att vara snyggast i klassen, utan om att visa ett intresse för sig själv och sitt yttre.

Har ni någonsin frågat någon om vad de har komplex för? Svaret är alltid något som framkallar en ”va?!”-reaktion hos den som frågar. Av någon anledning fokuserar folk på de underligaste saker. Det är tjocka knän, knotiga anklar, stor panna eller olika stora bröst. Kort sagt, helt onödiga komplex eftersom ingen annan verkar se de påstådda bristerna.

Den brittiske tv-personligheten Gok Wan har en förmåga att desarmera alla dessa komplex när han konfronteras med medelålders kvinnor som döljer sig själva i fleeceoveraller. Han har stått bakom program som Gok’s fashion fix och How to look good naked. Så effektiv är han att modejournalisten Hadley Freeman skapade sin egen moderegel efter att ha intervjuat honom: ”Alla kvinnor borde tillbringa en eftermiddag tillsammans med Gok Wan”.

Gok tycker nämligen att alla är vackra.

Han anser även att kvinnor borde omfamna sin naturliga skönhet och hävdar att skönhet är ett sinnestillstånd lika mycket som en fysisk form. Han är också tydlig med att det här med att ta på sig kläder aldrig kan avfärdas som något ytligt just för att det har så djupa psykologiska rötter. Vägen till bättre självförtroende handlar inte om att ta avstånd från mode.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

För några veckor sedan (2/6) skrev jag om att det smala idealet möjligen är mer konstant än vad vi vill att det ska vara. Jag tror personligen inte att det kommer att förändras nämnvärt. Många tycker dock att vi borde skapa fler ideal, där även kvinnor och män som inte är smala, vita, unga och allmänt perfekta ryms. Det finns också forskning som pekar på fördelarna med detta, senast i en doktorsavhandling från Cambridge University där man fann visst underlag för att en variation av modeller ökade köpintentionen hos potentiella kunder.

Men tyder inte mycket på att problemet är djupare än så? Om vi räknar bort vissa lyckligt lottade människor som verkar sakna komplex (nyligen berättade exempelvis komikern Dawn French, efter att hon gått ner i vikt, att hon oavsett storlek alltid har tyckt om sin kropp) och betänker att vi andra har en fallenhet för konstiga kroppskomplex, så undrar jag om inte även en mer diversifierad modellpool bara landar i ett liknande scenario. Alltså att människor fortsätter känna sig misslyckade för någon upplevd defekt.

Kvinnor och män borde i stället fokusera på vad det är som gör just dem attraktiva. Mode i medierna är inte inkluderande och ska kanske inte heller vara det, men mode i praktiken är inkluderande till hundra procent. Idealet är ingen måttstock som någon tjänar på att mäta sig mot. Och även de människor som omgivningen klassar som idealtyper hittar nästan alltid något att anmärka på hos sig själva. Mode skulle kunna spela en stor och viktig roll för människor om de i stället för att ängsligt fråga sig hur de kan göra för att passa in, bara lät sitt hår växa vilt.