Kung, nu kan du verkliggöra

det du tänkt och det vi böra:

din beundransvärda plan,

och på trygga

grundmurjättestenar bygga

det ofantligt stora templet

åt vår gud och talisman.

Värdig form åt vad du ämnat

har vår arkitekt från Rom

här i denna ritning lämnat

till gud Mammons helgedom.

Jord och himmel skola undra,

när de se en byggnad, hundra-

hundrafalt så bred och vid

som kung Cheops’ pyramid;

tjugu gånger högre opp

når dess topp

där gud Mammon å ett torn

håller ymnighetens horn

och på dig å kungastolen

öser, glimmande i solen,

en kaskad av gyllne korn.

Och där nedom – vilken syn!

tjugu rader

svindelhöga kolonnader,

likt en trappa ned ur skyn!”

När han nådde mynningen på gränden stannade han, drog sig in i en dörröppning och såg på sin klocka.

”Två minuter”, viskade han.

Hon svarade inte. Hon stirrade rakt framför sig mot muren och de svartnade ruinerna på andra sidan.

[…]

Framför dem låg ett cirka trettio meter brett avröjt område, som följde muren åt båda hållen. Ungefär sjuttio meter till höger om dem reste sig ett vakttorn. Dess strålkastare spelade över det avröjda bältet. Det tunna regnet hängde i luften så att skenet från bågljuslamporna verkade blekt och kritigt och skymde bort världen på andra sidan. Ingen människa var synlig; inget ljud hördes. En tom scen.

Vakttornets sökarljus började trevande leta sig fram längs muren i riktning mot dem. Varje gång det stannade kunde de urskilja varje tegelsten och de slarviga linjerna av hastigt påsmetat murbruk. De följde med blicken ljusfläcken, som nu stannade mitt framför dem.

Samfällt gick de till storms mot muren

och började klättra

uppför dess kragstenar djärvt med

uddvassa lansar i handen.

Själv slet han åt sig en sten som stod där,

ett stycke från porten,

en kolossal som nedtill var bred men spetsig i toppen

och som två kraftiga män, sin hemstads bästa, med möda

och med en hävstång blott skulle lyckas få upp på en lastvagn

– så som folk är idag – men han svängde den ensam med lätthet

ty den förslagne Kronos’ son lät tyngden ej kännas.

Fängelset ger fången samma känsla av säkerhet som ett kungligt palats ger åt en konungs gäst. Det är de två byggnader som uppförts med den starkaste tron, de som säkrast övertygar om att vara vad de är – som är och förblir vad de en gång ville vara. I murar, virke, proportioner och arkitektur står de i samklang med en moralisk helhet som gör de boningarna oförstörbara så länge som det finns någonting kvar av det sociala mönster vars symbol de är. Fängelset omger mig med en fullständig säkerhet. Jag är viss om att det har konstruerats för mig – tillsammans med justitiepalatset med dess tillbyggnader och monumentala hall. Allt var där avsett för mig i det allra djupaste allvar. Reglementenas stränghet, trånghet och tydlighet är av samma art som ett kungadömes hovetikett och den utsökta och tyranniska artighet som hovets gäster blir föremål för. Palatsets prestige vilar liksom fängelsets på utvalda stenblock, trappor av marmor, purt guld, kungadömets allra sällsyntaste skulpturer, och på värdarnas oinskränkta makt: men dessutom ligger likheten i det faktum att den ena av dessa båda byggnader är själva roten, och den andra är kronan i ett levande system där cirkulationen sker mellan dessa båda poler som omsluter och komprimerar det och är själva dess urkraft.

Det finns en port i den höga muren tätt bredvid granen, där pojken ligger, och en gammal trädgårdsmästare har just skjutit upp de stora järngrindarna. Nu står han i portöppningen och spanar inåt skogen, alldeles som om han väntade någon.

I ett ögonblick är pojken nere ur trädet. Han går fram till trädgårdsmästaren med luvan i handen, bugar och frågar om det går an att få se trädgården.

”Ja, det går an,” svarar trädgårdsmästaren med rätt barsk röst. ”Stig på du bara!”

Han drar därpå igen grindarna och stänger dem med en tung nyckel, som han stoppar i bältet. Under tiden står pojken och betraktar honom. Han har ett strävt ansikte med stora mustascher, vasst pipskägg och skarp näsa. Om han inte hade burit ett blått trädgårdsmästarförkläde och hållit en tung spade i handen, skulle pojken ha tagit honom för en gammal knekt.

[…]

Pojken känner på sig, att trädgårdsmästaren tycker, att han är mycket för god att gå och visa trädgården för en sådan bortbyting som han, och han vågar inte fråga honom om något, utan springer bara med. Då och då slänger trädgårdsmästaren till honom ett ord. Strax innanför muren finns en tät häck, och när de ha kommit igenom den, talar han om, att han kallar den för Kolmården. ”Ja, den är så stor att den gör skäl för namnet”, svarar pojken, men trädgårdsmästaren bryr sig inte alls om att höra på vad han säger.

Så komma de fram ur buskarna, och pojken kan se ut över en stor del av trädgården. Han märker strax, att den inte är särdeles vidsträckt, bara ett par tunnland, Den höga muren skyddar den i söder och väster, men i norr och öster är den omgiven av vatten, så att där behövs intet stängsel.

I denna pjäs går saken därpå ut,

att jag är Mur, mitt namn är annars Snut.

Jag är en mur – så ödet kan sig skicka –

som har en ganska stor och kraftig spricka,

igenom vilken Tisbe med sin vän

i tysthet viskar uti skymningen.

Emellertid, om vi håller oss till några huvuddrag hos katedralen, har arkitekturens historia helt säkert inte haft att uppvisa många skönare blad än denna fasad med sina tre djupa spetsbågsportaler, sitt spetsverk av tjuguåtta kunganischer, sitt kolossala rosettfönster i mitten, flankerat av de två sidofönstren som prästen av sina diakoner, sitt höga och luftiga galleri av klöverbladsarkader, som bär upp ett tungt tak på sina smäckra kolonner, och slutligen de två mörka och massiva tornen med sina skiffertak – dessa harmoniska delar av ett storslaget helt i fem höga våningar över varandra med otaliga detaljer i form av skulpturer och ciceleringar. Hur bidrar inte varje våning till det stora lugn som präglar det hela, en mäktig symfoni i sten, ett väldigt verk av en man och ett folk, på en gång en enhet och ett komplex liksom Iliaden och Romancero, det underbara resultatet som frambragts genom samverkan av alla en tidsepoks krafter, där man på varje sten ser arkitekternas fantasi ta uttryck i hundrade former, tyglad av konstnärens snille, med ett ord en mänsklig skapelse, mäktig och fruktbar som den gudomliga, av vilken den synes ha lånat de egenskaper som präglar dess mångfald och evighet.

”Murarn är född här i kvarteret?”

”Ja då! I sjuttifem år har jag bott här på gatan; när jag inte var född byggdes detta hus, min far var med och murade …”

”Då känner han alla här på trakten?”

”Vi känner varann allihop, för det är något särskilt med den här gatan; de som kommit dit en gång, kommer aldrig därifrån, det vill säga att de som flytta, kommer alltid tillbaks ändå förr eller senare, tills de förs ut till körgårn som ligger längst ut i änden av gatan.”

”Ni har ett särskilt namn på ert kvarter här?”

”Vi kallar det Moraset; och alla hata varann, misstänka varann, förtala varann, pina varann …”

Han hade själv valt sin börda. Tegelbäraren tjänade mer än hjälppojken och när det blev en ledig lucka i bärarlaget hade Henning antagit erbjudandet att rycka in. Han måste ha de pengar som ett hårdare slit gav, kläderna började bli trasor och han behövde äta mer än hittills.

Landgångar av trä var utlagda över hela bygget och ledde upp till övervåningen som man just höll på att mura. Med ”knippan” på ryggen sprang bärarna över de sviktande plankorna, sprang för lönen och laget.

Henning kom nerför spången, svängde det kraftiga tegeltråget i handen. På träställningen stod redan nästa börda och väntade, ditburen av en av dem som skötte transporten till första våningen.

Knippan bestod av tolv stenar och vägde omkring sextio kilo. Den stod staplad på bocken och Henning krängde tåget omkring den, vände ryggen till, lyfte, sprang uppför plankan. Höll på att kollidera med bruksmäckan som var på nerväg, den kraftiga kvinnan hoppade klumpigt åt sidan och de tomma träämbaren gungade från oket.

Nu är vi bortom bergen” sa Anna. ”Men var är min röda fågel?”

Mattias stod stilla i vinterskogen och lyssnade.

”Bakom muren”, sa han. ”Han sjunger bakom muren där.”

Där var framför dem en hög mur och i muren en port. Porten stod på glänt som om någon nyss hade gått igenom och glömt att stänga efter sig. Snön låg i drivor på marken och vinterdagen var frostig och kall, men över muren sträckte ett körsbärsträd sin blommande vita grenar.