När musikjournalisterna Bengt Eriksson, Håkan Lagher, Mats Lundgren och Thore Sonesson drog igång Schlager hösten 1980 var det för att, som det står i ledaren, ”fylla det skriande hål i svensk press som bristen på en seriös musiktidning har varit”.
Premiärnumret var i tabloidformat, tryckt på dagstidningspapper och hade kompisbanden Ebba Grön och Dag Vag på framsidan. I tidningen kunde man läsa om Loudon Wainwright III, Nina Hagen och en kortare artikel om hur IFPI går till attack mot hemkopieringen med kassettband (känns det igen?).
- Schlager startade för att musikrörelsens tidning Musikens Makt gått i graven, säger Håkan Lagher och förklarar att nästan hela den redaktörslösa Schlager-ledningen ingått i den gamla proggtidningens redaktion.
- Fast vi ville vi sätta musiken i centrum. Inte lyfta fram något bara för att det låg på ett politiskt korrekt skivbolag.
- Startkapitalet kom från Mats Lundgrens svärmor. Hade inte hon varit en så otroligt tuff riskkapitalist hade vi nog inte kommit igång. Själva
var vi utfattiga.

Beskriv Schlager.
- Tidningen hade fokus på ny svensk rock, men var inte främmande för engelsk punk, amerikansk indie, reggae och folkmusik. Dessutom var vi jättetidiga när det gällde bevakning av den övriga populärkultursektorn.

Ni hade en skvallerkrönikör vid namn Steve Roper. Vem var det?
- Det är fortfarande en hemlighet. Det fanns också en kille som kallade sig för Nisse Gandhi och som skrev fantastiskt bra insändare. Han blev senare Augustpris-vinnare, mer säger jag inte.
1985 gick Schlager ihop med den göteborgsbaserade konkurrenten Ritz vilket, förstås, resulterade i en tidning med namnet Slitz.
- Många av oss slutade i det skedet. Det är som ett rockband, man funkar i ungefär fem år, konstaterar Håkan Lagher.
Slitz fortsatte att vara en kvalitativ musiktidning, men när den under sent 90-tal togs över av Mats och Unni Drougge gick det utför. Sedan Unni försvunnit ur bilden förvandlades tidningen till den infantilt grabbiga blaska som finns i dag.

Det har förstås
funnits ett otal tidningar både före och efter Schlager/Slitz. Listan kan göras lång; från Sound Affects och fanzines som Benno, Larm och Feber till renodlade idoltidningar som Idolnytt, Poster och Okej och specialiserade tidningar som Fuzz, Musikermagasinet och Hifi & Musik. Inga har dock dominerat marknaden på samma sätt som Schlager/Slitz gjorde på 80-talet. Eller som Bildjournalen dominerade 60-talet, Musikens Makt 70-talet och Pop 90-talet.
Om tidningen Pop kan man säga mycket. Att den kunde vara irriterande elitistisk och förutsägbart trendkänslig till exempel. Men bläddrar man i den idag slås man av hur lätt det uppvägdes av den snyggt formgivna kunskap, passion och humor som präglade samtliga 33 nummer. Pop var Sveriges bästa musiktidning, det bevisas inte minst av att Sonic, fem år efter starten, fortfarande är en karbonkopia, både vad det gäller inriktning, tonfall och formgivning. Till dess försvar ska sägas att Sonic förvaltar arvet utmärkt och med ett, i positiv mening, folkligare anslag.

Den blandning av historik och trendspaning som i dag präglar tidningar som Sonic och La Musik fanns inte i musiktidningarnas barndom på 60-talet. Då handlade det uteslutande om en journalistisk bevakning av det senaste. Det är via Musikens Makt och Schlager, och alla små stenciltryckta fanzines, som musikjournalistiken höjt ribban och blivit både mer djuplodande och subjektiv. I takt med att musikscenen breddats och blivit kvantitativt större har floran av mer eller mindre specialiserade musiktidningar ökat. Den manliga anglosaxiska musiken är fortfarande i fokus, men utblickarna har blivit fler och mer kvalificerade.

Senast i raden av musiktidningar är den göteborgsbaserade Kim. Tidningen ges ut av den ideella föreningen Evterpe - kvinnor i musik och har en, till skillnad från alla andra här nämnda tidningar, både kvinnlig inriktning och kvinnlig chefredaktör. I första, något ABF-präktiga, numret finns intervjuer med Hello Saferide och Lutricia McNeal, jämsides artiklar om ”barockorgeln i
Hagakyrkan” och att vara ”arbetslös men inte rådlös”.
- När vi letar efter människor att tala med så väljer vi kvinnorna. Det handlar om att långsiktigt förändra attityder, säger chefredaktören Maria Lagergréen.

Det är en tuff bransch. Varför kommer just ni att klara er?
- Kanske för att vi vågar göra något annorlunda.