Det är tidigt på morgonen. Bonden dricker sitt morgonkaffe vid köksbordet. Snart ska han gå ut i ladugården för att mjölka korna och utfodra grisarna. På kvällen kommer han åter gå ut och sörja för djuren. Han rör sig som vore han hemma på gården, ändå är det tydligt att han inte är det. Korna är inte vana vid att bli mjölkade av honom och hunden gnyr när han närmar sig. Vem är han, vad har han där att göra och varför undviker han så nogsamt halmhögen längst inne i ladans mörker?

Första kapitlet i tyska Andrea Maria Schenkels debutroman Mordbyn är bara två sidor långt. Ändå lyckas hon genast fånga läsaren på kroken och vagga in henne i bokens på en gång fridfulla och kusliga stämning. Hela berättelsen är som en arla morgonstund: stilla, enkel, eftertänksam. Raka motsatsen till de våldsamma hemskheter den vittnar om. Det är effektivt, ekonomiskt och mycket skickligt gjort.

”Mordbyn” är en kriminalroman, men inte av den gängse sorten. Den utspelar sig på 50-talets bayerska landsbygd, är baserad på verkliga händelser och uppbyggd kring en rad (som jag förmodar) fiktiva samtal med ortsbefolkningen. Pigan, gårdfarihandlaren, prästen, grannen, läraren – en efter en träder de fram för att avlägga vittnesmål.

Här finns ingen pensionerad polis som löser brott på sin fritid, ingen whiskypimplande privatdeckare och inget frossande i rättsmedicinska detaljer. Fokus ligger snarare på sociala relationer och strukturer. På bygemenskapen och skvallret i gårdarna. Kanske skulle man kunna kalla det för en socialantropologisk pusseldeckare. En svart brygd av incest, gårdstyranni och mörka krigsminnen spetsad med ett par beska droppar folktro.

Att ”Mordbyn” belönats med Friedrich Glauser-priset förvånar mig inte ett dugg. Liksom den tyskspråkiga deckarens fader vet Schenkel att det inte är rafflet, våldet, intrigen som skapar spänning. Vad det kommer an på är stämningen, miljön, talet, koderna. Det djupt mänskliga och bottenlöst omänskliga.